JIMMY THE CAT

Vi har en katt i grannskapet som gjort livet surt för många. Han går omkring i trädgårdar folk mödosamt anlagt, och pissar överallt. Kom inte hit! Det här är mina domäner! vill han säga. Vi som betalar amorteringarna på husen, gräver runt i rabatterna och beskär fruktträden har svårt att känna igen oss i kattens budskap. Det luktar mest piss tycker vi.

Kommer det andra hankatter till det han betraktar som sitt revir tar det hus i helsicke. Och nattsömnen blir förstörd. För oss som måste upp på morgonen och gå till jobbet. Jädrans kisse!

Kattskrället jagar även småfåglarna. För det mesta utan framgång. Tack och lov. Det händer dock att han får napp. Och rätt som det är ligger en liten sparv på trappen. När man ska ut och hämta morgontidningen.

”Här har Ni. Tro inte att jag, som äger alla de här trakterna, inte föder mina undersåtar.” Jag har inte lyckats få barnen att förlika sig med kattens budskap. De vägrar numera att gå ut och hämta morgontidningen.

Listan på alla sattyg katten gör är lång. Men det han gör, det gör han mest på nätterna. När mörkret faller på. Och i smyg. Tack och lov. Det finns dock undantag. Som inträffar på våren. Då skriker han högt om nätterna, och slåss med andra hankatter. Allt för att få ett ligg.

Vad katten heter vet vi inte. En lustigkurre till granne ordnar en namntävling. Första pris, en weekend resa till Skånska Ljungbyhed.

Det finns gott om förslag på namn, och på motiveringar. ”Nivea” för att han är fet och dryg. ”Droppen” för att tålamodet är slut, ”Eldis” för att han med sitt ljud får många att koka över, och sist men inte minst ”Jimmy”, efter ordförande Åkesson.

Denna typ av personangrepp tycker jag inte hör hemma på våran gata.

Visserligen påminner kattens eviga pinkande om nämnde herr Åkessons budskap om hur han och hans kumpaner äger Sveariket, men ändå.

Visserligen är han nu - i dessa valtider - mycket högljudd men till skillnad från den okastrerade katten är han ute efter en riksdagsplats och inget sexuellt närmande.

Och visserligen påminner hans attityd mot icke-infödingar om kattens fågeljakt men ändå.

Det finns ju gränser för vad man får driva med. Jag försöker protestera men med föga framgång. Blir hotad av tävlingsarrangören att vinna andra priset. En hel vecka i Ljungbyhed. Skrämd av hotet ger jag med mig. Katten blir omdöpt till Jimmy. Och jag tvår mina händer.

Med snälla! Säg inget om dopceremonin – och absolut inte om det nya namnet - till kattens matte. Hon blir lätt kinkig.

NIHIL LACRIMA CITIUS ARESCIT

1976 stod ”Clintan” på toppen av sin karriär. Då spelade han The Outlaw Josey Wales. Är det någon som minns? En fridsam bonde som förvandlas till en hänsynslös hämnare, sedan hans familj massakrerats av nordstatssoldater. Storyn hyllades av många. ”Yttersta beviset på mod.”. Hämndgenren var redan stor bland westernfilmer. Blev ännu större efter den filmen. ”Ge dig inte på det som är mig kärt, för då jäv:ar” Det var nog fler än en som attraherades av budskapet.

Minns Ni grabben som fängslades och satt i bur i flera år. Utan någon som helst rättegång? Han var minderårig när han togs tillfånga. Rättssystemet dömer inte de minderåriga lika hårt. Bland annat för att de anses veta mindre väl. I hans fall tillämpades inget rättssystem. Om han hade gjort något, och om detta något var brottsligt, fick han inte veta. Inte bara han, ingen annan heller. Så är det när någon, med hjälp av sin styrka, åsidosätter rättssystemet.

Det var många som fällde en och annan tår för grabben. Tyckte att det stormakten gjorde var fel. Fel att beröva människor friheten utan att bevisa att de begått brott. Fel att sätta människor i stålburar, oavsett om deras brott vederlagts eller inte. Och fel att behandla barn som tillfångatagna vilddjur. Inte ens om man är stormakt och anser sig vara över lagen.

De tårögda människorna engagerade sig i grabbens öde. Och fick honom ut ur buren. Till slut. Vad han hade gått igenom under fångenskapsåren kunde man dock inte tvätta bort. Han hade blivit av med sin barndom, och sin oskuld. I stålbur. I ett orättfärdigt fängelse. Så mycket för vår demokrati. Känslorna måste ha varit desamma för grabben som för den nämnde Josey Wales. När han kom hem. Och såg sin familj slaktad av nordsstatssoldater.

Och nu poppar Grabben upp igen. I Talibanfästet. Vad han gör där är det ingen som vet. En sak kan vi gissa. Han är inte där för att gå i söndagsskolan precis. Örebros egen Josey Wales?

Det är samma grabb som folk fällde tårar för. Det var ju synd om honom. Men inte nu längre. Han borde ha lärt sig läxan. Hållit sig i skinnet. Tagit jobb i bruket. Spelat innebandy med korplaget. Hyrt en lägenhet och köpt skinnmöbler till den, på avbetalning. Han borde helt enkelt glömma bort att han tillbringade HELA sin ungdom i stålbur i Guantánamobasen.

Det här är inget försvar av hämndideal. Noshörningar ogillar per definition när andra människor tar lagen i egna händer. Andra än noshörningar vill säga. Uppfattningen delas av förenta staternas forna president. Han ogillade också att andra människor tog lagen i egna händer. Andra än han själv vill säga. Bush kanske var en noshörning när jag tänker efter. Hemska tanke.

Det här är inget försvar av det omvända korståget heller. Noshörningar ogillar även religioner, i synnerhet de som tvingas på folk. Självfallet inkluderar ogillandet även Islam. I den mån islam gör anspråk på att gälla för fler än de som tror på den.

Det är ändå svårt att glömma de tårar folk fällt för grabben från Örebro. Antagligen är han sur på Amerikaner. Och vill ge igen. Men här går gränsen. För att folk ska fälla tårar för en måste man vara, och förbli offer. Sveriges svar på Clint Eastwood / Josey Wales får skylla sig själv. Att han – kanske - försöker hämnas sin förlorade ungdom är inte rumsrent. Tårarna har nu torkat. Och det ganska fort. Nihil lacrima citius arescit. "Inget torkar fortare än en tår". Undrar om vi intog samma attityd mot Clintan. När han spelade Josey Wales. Och hämnades på dem som hade dödat hans familj.

PS!Av någon anledning har jag inte lyckats länka denna blogg mot någon tidningsartikel tidigare. Provar nu den här varianten.DS!

Trollkarlen från Rosenbad 2

...... fortsättning ......

I förra avsnittet nådde våra hjältar konsensus. Trollkarlen från Rosenbad hade sagt att han skulle uppfylla fyra av de åtta önskningar de hade framfört. Det beslutades att de gemensamt skulle enas kring vilka fyra som var viktigast. Roboten kallade till Riksting. Och nu till dagens avsnitt:

- Scen 4. Ett ännu större sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra hjältar. Det har pågått en animerad diskussion om huruvida önskningarna skulle frikopplas från individer eller inte. Följande står att läsa på den svarta tavlan (Det heter faktiskt White Board numera, skribentens anmärkning)

1. Arbete åt folket

2. Ett hjärta till mig

3. Biobränsle till envar

4. Tillbaka till Norrland

5. Obligatorisk sexualundervisning

6. Mod

7. Vårdnadsbidrag till alla

8. En hjärna till mig

Alla fyra sitter och skriver ner sina röster. Det har beslutats att var och en får rösta på två önskningar de anser vara viktigast. Och det i en sluten omröstning. Vidare ska punkterna 2 och 8 preciseras med adressat. För att undvika missuppfattning. Detsamma borde gälla punkterna 4 och 6 men de bedömdes vara av allmänintresse.

- Scen 5. Fortfarande samma rum fast med lite mer Causual style. Resultatet av den slutna omröstningen har räknats men inte lett någonvart. Varje punkt har nämligen fått en röst. Roboten, i kraft av sin kraft gör gällande att punkten ”Arbete åt folket.” kommer att gälla. Kvar står tre punkter att välja. Punkterna 3, 7 och 4 slåss samman i ett innovativt förslag. ”Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle.” Den lilla flickan blir så glad över kompromissen att hon pussar lejonet och fågelskrämman passionerat (allt för att få lite passion med i manuset, skribentens anmärkning). Punkten godkänns med stor majoritet. Sexualundervisning anses vara av annan dignitet än de andra punkterna. Inte för att det är mindre viktigt utan för att de flesta anses behärska det ämnet. För en del som det enda ämne de behärskar. Punkten faller således bort från agendan. Resan härifrån blir något svårare. Att välja bort något av mod, hjärta och hjärna är ingen lätt uppgift. Mod behövs för att försvara nationen, hjärta för att ha empati och hjärna för att hmmm. Ja just det! Mötet enas och ajournerar sig.

- Scen 6. En petition med följande fyra önskningar överlämnas till den stora anden, Trollkarlen från Rosenbad.

· Arbete åt folket

· Ett hjärta till mig (signerad roboten för att det inte ska hamna fel)

· Vårdnadsbidrag till alla som bor i Norrland och som använder biobränsle

· Mod (signerat lejonet, dito)

Trollkarlen tar emot petitionen med värdig min. Kastar ett öga på det och säger med djup klang i rösten: ”Jag lovar att uppfylla era önskningar fast först efter nästa val.” Och med dessa ord ekandes i rummet försvinner hans gestalt bort mot solnedgången.

CHRISTO & TUNNELBANEBRANDEN

En vandring längs med Strandvägen är alltid uppfriskande. Glada människor, pälsburna hundförare, båtar i alla färger och former. Och så anrika möbelaffärer. Att avslutas med ett besök hos släktingarna på Djurgården, eller med att ta del av svågerpolitiken på den kungliga Dramaten.

Överraskningsmoment finns det också att tillgå. För de som söker spänning i livet. Igår t ex. Det stod bortåt fyra hundra svenska ungdomar längs med vägen, och höll i en jättelång banderoll, eller flagga, eller vad det nu var för tygstycke.

Vladimirov Javacheff är i farten igen tänkte jag. Ni vet. Han som går under artistnamnet Christo och har pippi på att klä in saker i tyg. Empire State Building t ex. Men det var två saker som inte stämde. Dels var tyget grönt och han brukar använda vitt, och dels hade tidningar inte skrivit ett ord om att Christo intar Stockholm. Han är ju en världsartist.

Det kanske är jag som missat nyheten totalt tänkte jag men så var inte fallet. Under ”down shifting”-perioden skaffade jag mig vanan att konsumera nyhetsmedierna till max. Och vanan lever kvar. Därför borde jag ha sett om det stod någonting om Christo.

Vid skymningen var vandringen över. Med spontan ändring i programmet, inspirerad av dagens ovanliga händelse. I stället för Dramaten besöktes Operan. Dans med musik därtill. Båda av hög klass. I det sista stycket var dock omvänd ordning. Det blev violinmusik med dans därtill. Med Vilde Frang som trollband publiken, och orkestern, och dansarna, och noshörningarna.

Stycket handlade om grönsaker, vilket ånyo fick mig tänka på de gröna gubbarna. Nyfikenheten tog över. Väl hemma försökte jag – via tidningars nätupplaga – ta reda på vad det var för ungdomar med grön banderoll som kantade Strandvägen. Jag hittade allt om militären som är beredd på anfall från svininfluensan. Om en laddare som måste ha orsakat branden i tunnelbanan. Om Carl Bildts missnöje med EU-toppmötet. Om rödgrönt lyft mot det okända. Om Fuglesang som spelar schack. Om Förbifart Stockholms vara eller icke vara. Om misshandelsfall i Skåne. Om Khaddafi som ritat en sportbil (det är han och Koenigsegg, skribentens anmärkning). Om anlagd brand i en skola. Och så förstås om Zlatans mirakel som räddade lite av Sveriges VM-drömmar. Om episoden på Strandvägen fanns det en rad. Några ungdomar protesterade mot presidentvalet i Iran. I samband med EU-toppmötet. I pappersupplagorna idag fanns inte ens den raden.

Jag vet fortfarande inte vilka dessa ungdomar var, vad det var för en konstnärlig installation de hade åstadkommit och varför. Personligen skulle den kunskapen intressera mig mer än Fuglesangs schackspel, men vad vet jag. De fina tidningarnas chefsredaktörer vet säkert bäst. Vilka nyheter som är nyheter. Och vilka som inte är det.

Trollkarlen från Rosenbad 1

Tredje gången gillt säger de som förstår sig på saker och ting. Och tredje gången gillt säger jag som bara är en noshörning. Detta är mitt tredje försök att skriva filmmanus. Borde få den där förbannade oscarstatyn någon gång.

Jag har vidtagit mått och steg för att säkerställa vinsten denna gång, Idéen kom från början från en journalistvän jag hade. Han tyckte att jag borde skriva kortare, mera spännande, lättfattligare, och helst i bilder. Då skulle mina läsare hänga med i kringelikrokarna i min hjärna. Och jag skulle belönas rikligt. Förslagsvis med en oscarstaty.

Det bidde inte så och jag sa upp – i vredesmod – bekantskapen med min journalistvän. Men nu har vi blivit sams igen. Och jag fått flera goda råd av denne. Jag kommer inte att försöka mig på att finna nya berättelser. Ska hålla mig till sånt folk känner igen. Sånt som appellerar till deras själar. Göra "covers" på gamla berättelser så att säga. Möjligen kan händelseförloppet sättas i en samtida kontext. Typ Gustav den tredje med bakåtslickat hår, solglasögon och läderbrallor. Ja, ni fattar. Jag ska dessutom använda mig av kända skådisar. Och ha med scener med inslag av sex, kärlek, och spänning. Håll tillgodo:

- Scen 1. Ett stort sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra karaktärer. En robot, en fågelskrämma, ett lejon och en vilsen flicka. Det finns inga fler i rummet men en stor trollkarls ande – spelad av Max von Sydow – svävar i rummet.Alla sitter och ser uttråkade ut. Roboten föreslår en ny lek. För att muntra upp tillställningen. Var och en av oss ska önska sig något. Något den saknar mest. Sen ska vi be. Till den stora anden. Som ska se till att vi får vad vi önskar. Fågelskrämman protesterar. Det är själviskt att önska sig själv saker. Vi får inte glömma de vi betjänar. Ska vi önska något ska det vara för dem. Diskussion uppstår. Med tumult, och lite handgemäng därefter. Kompromissförslaget kommer som vanligt från lejonet. Vi kan önska oss två saker var. En för oss och en för de vi betjänar.

- Scen 2. Kompromissförslaget tycks fått gehör hos alla. Roboten får börja. Med styrkans rätt. Han talar kort och koncist. ”Jag önskar arbete åt folket och ett hjärta åt mig.” Näst på tur står lillflickan. Damerna (nästan) först. ”Jag önskar mig tillbaka till Norrland, och biobränsle till envar.” Lejonet önskar obligatorisk sexualundervisning till alla, särskilt nunnor och muslimer. Till sig själv önskar han mod. Slutligen kommer turen till fågelskrämman. Han harklar sig några gånger och skrapar med foten. Till slut klämmer han ur sig sitt hjärtas mening” Jag skulle bra gärna vilja ha vårdnadsbidrag till alla och en pytteliten hjärna till mig själv.”

- Scen 3. Rummet är höljt i tystnad (visst var det skönlitterärt skrivet? Skribentens anmärkning). Det råder en tung stämning över församlingen. Symboliserad av bilder på Christian von Koenigsegg på väggen. Von Sydows djupa stämma bryter tystnaden. ”Jag är inte döden! " Sen kommer en klädsam paus. Jag är trollkarlen från Rosenbad. Ni ska få fyra av era åtta önskningar uppfyllda. Välj dem noga. Det finns ingen återvändo.” Alla ser förskräckta ut. Särskilt lejonet. Tumult bryter ut på nytt. Alla pratar i mun på varandra. (Fritt efter Woody Allan, skribentens anmärkning). Är detta sant? Var det verkligen någon som talade? Kommer våra önskningar att gå i uppfyllelse? Några av de i alla fall? Måste vi välja? Vad ska vi prioritera i så fall? Roboten ryter till. Med en lånad fras. ”Någon jäv:a ordning ska det vara. Även hos oss.” Det blir ordning i rummet. Med en gång. Alla räcker upp handen för att tala. Och - tro’t eller ej - låter de andra tala till punkt. Så småningom kommer man fram till ett gemensamt beslut. Att enas kring vilka önskningar som ska framföras till trollkarlen. I ett rådslag. Rikstinget!

....fortsättning följer ....

KVINNLIG MINISTER OCH NY INFLUENSA

”Är du rädd för den nya influensan?” frågade tidningen. ”Är jag rädd?” frågade jag mig. ”Jag vet inte!” var svaret. Ett svar som delades av en tredjedel av de som hade bemödat sig att svara.

Egentligen borde ingen vara rädd. Av två skäl:

1. Det nya vaccinet kommer att bli godkänt i Sverige vilket år som helst. Om inte bäst-före-datumet går ut före godkännandet förstås.

2. Iran har fått en kvinnlig hälsominister. Den första kvinnliga ministern sedan 1979.

Jag bad vår Irankorrespondent att fråga den iranska hälsoministerns om hennes uppfattning om den nya influensen - huruvida man ska vara rädd eller inte och om det är anständigt med den tid det tar för vaccinet att bli godkänt i Sverige. Svaret dröjde länge. Vår utsände hade svårt att avgöra vad som var fram- och baksidan på ministern under slöjan. Han ville inte vara oartig och ställa frågan till baksidan av fru ministern heller. När han så småningom lyckades lista ut var ansiktet borde ligga ställde han sin fråga och fick ett egendomligt svar:

”Den kosmetika som inte når fram till bruden inför bröllopet duger till att sminka den döde med."

Det var ett djupsinnigt svar, eller hur? Jag har inte riktigt förstått vad svaret betyder men det måste rimligen vara något smart. Hon har väl inte blivit hälsominister utan att vara mycket klok. Vår ohyfsade vaktmästare har som vanligt en kommentar i rockärmen. ” Behöver man vara smart för att bli minister?” Jag tittar oförstående på honom. "Jag säger bara en sak", säger han ”Maria Larsson.” Vad vaktmästare kan vara ohövliga.

Det finns flera skäl att inte vara rädd. Alla(h) vår migrationsminister t. ex. Han tycker inte att vi ska ge vård till dem som inte förtjänar det. I konsekvensens namn. Vi ska inte vara rädda för att de blir sjuka i den nya influensan och smittar oss andra heller. Det är bara att sätta dem på ett plan. Med blöja, ögonbindel och handfängsel. Och ge dem en stor dos morfin. Ett tu tre är problemet deporterat till Irak. Ministern kan sen blåsa på sin gevärspipa. Och rida mot solnedgången.

Att ge avvisningsoffren morfinspruta strider inte mot ministerns konsekventa uppfattning heller. Narkotika är ju ingen medicin.

Med sådana hälso- och migrationsministrar har man väl ingen anledning att vara rädd för den nya influensan. Själv har jag dessutom ett alldeles personligt skäl att inte vara rädd för den nya influensan. Jag är en bättrebegagnad noshörning. Den nya svininfluensan borde inte drabba en gammal noshörning (Fast man kan ju alltid hoppas, skribentens elaka anmärkning).

Lite rädd är man ju, trots allt.

KOLOSSALA PJÄSER

Man får börja gömma tidningarna för fru P. Hennes aktiviteter kring olika ämnen börjar bli besvärliga. Fru P är en av noshörningspensionatets städse närvarande gäster. Häromdan hade hon en massa synpunkter på debatten om organhandel. Det tog oss en lång stund att rätta till alla hennes vanföreställningar.

Knappt har man ridit ut stormen om organhandel förrän hon kommer dragandes med en ny tidning. Innehållande en nyhet om att amerikaner håller på att ta fram något som heter ”Kolossal penetrationspjäs”. Till Fru P:s stora besvikelse visar det sig att det nämnda föremålet i själva verket är en bomb. En bomb som amerikaner utvecklar. Med syfte att skrämma Irans självutnämnde president.

Irans president och USAs tidigare president George W Bush har en sak gemensamt. De är båda begåvade med en väldigt måttligt mängd förstånd. Men inte nog med det. Båda har de utropat sig till presidenter i respektive land utan att ha tillräcklig majoritet bakom sig. När Bush vann över Miljöknutten Al Gore hade han i själva verket fått färre antal röster än vad Al Gore hade fått. Hur det nu är möjligt, men inlands-amerikaner tycks inte vara så aktiva vid val och sånt. Det kräver för mycket tankemöda helt enkelt.

Hur det nu är har den ene presidenten utvecklat en jättebomb för att skrämma den andre presidenten. Storleken tycks ha betydelse i detta fall. Åtminstone om man litar på det amerikanska försvaret. Jag förstår hur de har resonerat. Den Iranska presidenten ligger på knä, något framåtböjd fem gånger om dagen. Han hamnar i ett - minst sagt - utsatt läge. Borde vara rädd för Kolossala penetrationspjäser.

Initierade källor har dock sagt mig att fenomenet saknar önskad effekt. Enligt dessa källor är den nämnde presidenten inte ett dugg rädd för kolossala pjäser av slikt slag. Uppgiftslämnarna förklarar dock inte vadan denna brist på rädsla. Vi har bara spekulationer att tillgå. Antingen ger övning färdighet eller så har han sin tro att falla tillbaka på. Och med tro kan man förflytta berg, som bekant. En och annan kolossal pjäs borde inte vara mycket att komma med. Inte ens om den kommer från stormakter.

Förra veckan hade noshörningspensionatet en praktikant som normalt arbetar i Piteå kommun. Efter att ha läst dessa rader lovade hon att åka hem till Piteå och ha mycket tro. Om man nu kan flytta berg med tro. Det tog lång tid att förklara för praktikanten att det berg som avses inte är Mats Berg, den nya kommunchefen. Ungefär lika lång tid som det tog att förklara för fru P att det den Kolossala-penetrationspjäs-artikeln handlade om, var en enkel bomb och inget annat.

Varför drabbas noshörningspensionatet jämt av dessa trögfattade typer? ” Kaka söker maka” säger vår elake vaktmästare.

KORSTÅG & KORSDRAG

Korstågen innehåller ett stort mått av romantiserande, glorifierande, och ideologiserande.

Skalar man bort dessa från det mänskliga psyket blir inte mycket kvar. Bara de basala bedrifterna. Strävan efter makt, och fast- och lös egendom. I de flesta fall. Oavsett om man är Normand, Toulousienne, Bysantiner, Arab, Turk, tempelriddare eller påvligt sändebud. Så var det under korstågen. Varje grupp hade sin agenda. Allianser ingicks kors och tvärs. Alla mot en och en mot alla. Beroende på var det fanns mest att hämta för tillfället.

Vår nye vaktmästare är road av mitt resonemang. Enligt honom gör människan sällan något som inte gagnar hennes egna intressen. Jag blir förvånad när han håller med mig, vår nye vaktmästare. Han som jämt säger emot annars. Han är en gåva från arbetsförmedlingen. Synd att jag inte betalar någon lön till honom annars skulle han kunna få löneavdrag för sin uppkäftighet. Häromdan t ex. Jag höll låda. Försökte - efter god förebild - dela människosläktet i män och kvinnor. Det tyckte han inte om. Var på den skalan placerar du Gudrun Schyman då, frågade han. Vad är det för konstig fråga? Gudrun är själva feminismens förgrundsgestalt. Kan man bli mer kvinna, undrade jag lite surt. Vaktmästaren svarade med att ifrågasätta min synförmåga. Höjden av fräckhet. Jag blir galen på honom. Han är banne mig mindre politiskt korrekt än Hillegren. Ni vet, åklagaren som hade mage att kräva bevis för att fälla någon för våldtäkt.

Till råga på allt har han egna teorier. (Alltså vaktmästaren och inte Hillegren, skribentens anmärkning) Vilka hans teorier är vet jag inte och vill inte veta heller. Men tror ni att det bekommer vår käre vaktmästare? Inte då! Han ger luft åt sin uppfattning i alla fall.

Nittioprocent av människor hör till kategorin kuvade säger han. Män som kvinnor. De gör som de blir tillsagda, kväser sina egna känslor och lever livet tills det tar slut. Resterande tioprocenten är dominanta av naturen. De är starka, rika, och mäktiga. Eller också strävar de efter att bli det. Alltså borde människosläktet delas i de ambitiösa, och de andra.

Hälften av de ambitiösa klassas som män, och hälften som kvinnor. De slåss alla och var för sig. Slåss för egen vinning. Och i den kampen hittar de tillfälliga bundsförvanter. Just nu har några av de fördel av att föra kvinnokampen. Framgångsrikt. De kämpar inte så mycket för kvinnans rätt till att göra värnplikt. Och för kvinnans rätt till att våga vara kvinna, älska man och barn, ta hand om sin familj och ändå vara en värdig människa. De kämpar inte så mycket för sina fattiga systrar i Asien eller Afrika heller. Kampen handlar mest om kvoterade styrelseplatser.

Nu är det ett gäng gubbar som insett hur framgångsrikt konceptet är. Och hur dessa kvinnor har vunnit terräng på männens bekostnad. Karlarna vill inte vara sämre. De börjar prata manlighet och bildar mansgrupper. För att vinna tillbaka sina privilegier, och utverka nya fördelar.

Dessa män tillhör också kategorin ”tioprocent”. På samma sätt som kvinnorna gör det. Likheten med lycksökarna under korstågens tid är slående. Så säger vår nye vaktmästare. Själv tar jag naturligtvis avstånd från hans uttalande. Han har ju korsdrag i skallen och jag vill vara politisk korrekt.

DAGS ATT BRYTA VÅGEN?

”Varje folk har den regering de förtjänar”, sägs det. Ibland vill man inte tro på detta. Jag menar, det må vara hur det vill med det Iranska folket men inte kan det vara så illa att de förtjänar sin president Ahmadinejad. Detsamma gäller Israeler och herr überminister Avigsidor Leiberman. Nu är SD på väg in i riksdag och det som vågmästare. Samma sak borde rimligen gälla svenskarna och ordförande Åkesson. Är han vad man förtjänar?

Säga vad man vill om herr Åkesson men det är en envis en. Har lyckats flytta sitt parti från bakgatorna i Skåne till riksdagsporten. Och kanske till och med innanför portarna. Inshalla! Han måste snart tas på allvar. Karln kanske har något vettigt att säga (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning).

En av mina bekanta, en typisk professor-wannabe får i uppdrag att studera och analysera herr Åkessons tankar, formulerade i partiprogrammet. Det är med andra ord dags att rensa luften i Sverige. Ingen negligering längre, och inget tisslande och tasslande. Raka rör och kalla fakta, Amen.

Här kommer min bekants färdiga rapport, med citat och analys. Oavkortat. Noshörningen tar inget ansvar för innehållet. Ansvaret får delas lika mellan ordförande Åkesson och min bekant.

”Skärpa villkoren för svenskt medborgarskap. Ett grundkrav ska vara att man levt i Sverige permanent och laglydigt under lång tid, att man behärskar svenska språket i tal och skrift, samt har tagit till sig den svenska kulturen.”

Analys: God ambition! Borde gälla även de som är födda i Sverige. Risk finns dock i så fall att merparten av SD:s anhängare utvisas eftersom de inte uppfyller kraven.

”Kraftigt skärpa straffen för djurplågeri och kriminalisera sexuella övergrepp mot djur. Alla former av religiös ritualslakt skall vara förbjuden.”

Analys: Normala partier beskylls ofta för att värna om sina anhängares särintressen. Utgår dock ifrån att Detta punkt i SD:s program inte tillkommit av det skälet.

”Stärka den svenska kulturen och identiteten, motverka framväxten av en europeisk enhetsstat och hålla Sverige utanför EMU och Nato.”

Analys: Rustica progenie semper villana fuit.

” Att arrangerande av tvångsäktenskap, som är vanligt förekommande inom vissa invandrargrupper, skall motarbetas och bestraffas.”

Analys: Detsamma gäller när föräldrar och andra lägger sig i vilka ska giftas med vilka. T ex när riksdagen måste uttala sig om Madeliene får gifta sig med sin käraste eller inte.

Slutsats och rekommendationer: Ett sätt att rensa luften i Stockholm är att skicka ordförande Åkesson och hans anhang till Norge. De har väldigt ren luft i norska fjäll. Lite föroreningar tål de således. Herr Åkesson är dessutom född på Norges nationaldag så det passar bra.

För att undvika onödig diskussion poängteras än en gång att noshörningen inte tar ansvar för den okläckta professorns grumliga tankar.

HÖGHASTIGHETS BULLDOZER

Det lär råda ett missförstånd mellan två av noshörningspensionatets eminenta gäster. Fru P, som med sina åttio år har varit ensamstående i nära på ett halvsekel, fick upp ögonen för Aftonbladets artikel om organhandel. Döm hennes besvikelse när den andra stammisen på pensionatet herr überminister Lieberman anförde att att anklagelserna är fullständigt grundlösa. Och beklagade att svenska UD inte ingriper mot anklagelserna om israelisk organhandel.

Fru P som såg sina drömmar om ett nytt organ grusas tyckte att det var dålig stil av herr Lieberman att bli så upprörd över anklagelser om organhandel. Och att förneka förekomsten av detsamma. Det kan inte stämma sa fru P. Ellos har flera sidor med annosner rörande organhandel i sin katalog och ingen tycks ta illa vid sig. Menar nämnde herr Lieberman att Elloskatalogen inte får förekomma i Israel? Brott mot yttrandefriheten i så fall.

Vår nye vaktmästare som är en begåvad ung man förklarar för fru P att den organhandel man pratar om inte är detsamma som den organhandel som Ellos idkar. Varsebliven sitt misstag rodnar fru P och försöker släta över sitt raseriutbrott. Delvis genom att understödja herr Liebermans krav på att svenska regeringen borde ingripa mot Aftonbladet. Herr Lieberman är plötsligt – i fru Ps ögon - en snällman. ( Han borde rent av heta Snellman, skribentens onödiga anmärkning). I sin iver att gottgöra sitt misstag föreslår fru P att herr Reinfeldt - i egenskap av landets statsminister - bör ta i med hårdhandskarna. Kanske rent av följa sina Israeliska kollegors goda förebilder och med hjälp av bulldozer riva byggnaden där Aftonbladet är inhyst. Väl medveten om att i det tumult som kommer att uppstå kan lite skador och organförluster förekomma. Blir det någon organ från någon av de yngre manliga medarbetare i Aftonbladet över kan man som tack för förslaget skicka det till fru P, tycker hon lite försynt.

Samtalet vid middagsbordet börjar kännas mindre lustigt. Bland annat för att middagen ikväll består av ugnsbakad falukorv. Hur går det med den svenskahöghastighetstågsutredningen förresten? Frågar jag apropå ingenting. Vaktmästaren försöker hjälpa undertecknad att byta samtalsämne. Jo vars! säger han. Några mindrevetande miljönissar ville ha det, och några mindrevetande transportkunniga, och några mindrevetande samhällsekonomer, och några mindrevetande framtidsforskare, typ. Men en lärd professor och hans medhjälpare har sett till att svenska folket inte gått i den fällan. De skriver i sin debattartikel i tidningen att det är usch och fy med höghastighetståg. Dels för att utsläppsminskningen är mindre än vad man trott (och med tro kan man flytta berg, noshörningens egenhändiga anmärkning) och dels för att projektet inte lönar sig enligt de beräkningsmetoder som en del av forskarvärlden använder sig utav.

Fru P hakar på. Visst. På dem bara. Slösa miljarder av landets resurser på att bygga tågvägar när man kan cykla. Visserligen tar det tre timmar till Hamburg med tåget medan cykeln skulle kräva tolv dagar men ändå. Vem vill till Hamburg? Öl tillverkas även i Gamla stan. Och för miljön är det bäst med lokala produkter. Dessutom kan höga hastigheter skada de inre organen. Det visste man redan när ångloken kom till.

De miljarderna kan man satsa på att tillverka grävskopor tycker fru P. Och riva alla tidningar som skriver något ofördelaktigt om den snälle herr Lieberman, eller om bil- och flygindustrin för den delen.

Blir det något organ över i den tumult som uppstår under rivningsprocessen vill fru P att man inte glömmer henne.

SESSOR OCH DET FRIA ORDET

Det verkar som om noshörningspensionatet har fått en ny gäst. En som heter Fru Hammargren och är en aktad journalist. Fru Hammargren har fått Publicistklubbens stora pris. För sin bevakning av Mellanöstern. Man måste vara stor för att få stora publicistpriset.

Hon är dessutom något av ett under. En högerjournalist som är vänstervriden. Typ Göran Skytte fast tvärtom. Fru Hammargren är för det fria ordet. Bara hon får säga det själv. I dagens nummer av svenskan läser man att hon har stängt av kommentarfunktionen till sin artikel/blogg.

”.....Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.”

Att sätta sig så där till doms över populasen. Är det bra det? När man väl läser i olika debattsammanhang vilka påhopp hon genomlider blir det lättare att förstå henne. Det är för henne ungefär som för stackars diktatorer. Lämnar man ordet fritt kan de missnöjda säga vad som helst. Till och med anklaga makthavarna för våldtäkt i fängelser.

Å andra sidan. Jag är säker på att fru Hammargern kan visa en uppsjö av mindre hedervärda ord hon har fått på kommentarsidan. Ord som inte platsar i tidningen, och inte någon annanstans heller.

Gör hon rätt att stänga av kommentarfunktionen? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Det var inte så länge sen vi fick höra att regeringen hade satt in ett extrasammanträde. Det första man tänkte på var att detta måste vara en viktig fråga. I klass med den ekonomiska krisen som har gått överstyr. Eller att Kalle Olsson från Ö-vik som har dragit sig ur SAAB affären. Eller Israel som ska bomba Iran. (Irans president behöver Israel inte bomba i alla fall. Han är ju redan bombad, skribentens anmärkning).

Men det extrainsatta sammanträdet är med anledning av prinsessan Madeleines förlovning. Det här med Madeleines äktenskap är som med det fria ordet. Regeringen måste tycka till om det. Och så klandrar man en del kulturer för att föräldrarna lägger sig i barnens kärleksliv. I detta fall är det inte bara föräldrarna utan hela regeringen som ska lägga sig i. Av moraliska skäl? Mycket moral är det, nästan dubbelt så mycket. Det är med det fria ordet som med Madeleines äktenskap.

Är det rätt att klanka ner på föräldrar som lägger sig i barnens kärleksliv när en hel regering lägger sig i Madeleines kärleksliv? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Och. Vad är det regeringen ska ta ställning till? Min bisittare idag är en ung gymnasist. Hon har en teori. Regeringen har till uppgift att säkerställa kungaättens fortbestånd. Kandidatens färdigheter inom det området ska vidimeras för att regeringen skall lämna sitt samtycke. Jag vet inte om min unge kamrats teori stämmer, men om det gör det föreslår jag att en expert tillsätts för att utreda frågan. Jag har till och med förslag på en kandidat. Statsministerns förra statssekreterare, Ulrica Schenström.

Jag tycker att regeringen bör, efter fru Schenströms godkännande acceptera Madeleines val av livskamrat, fast på villkoret att han läser Kanot-Arnes bok först, från pärm till pärm. Manlighet är inte bara att sätta barn till världen och vinna världsmästerskap i kanot. Man måste även kunna gråta ut och gå till huvudskrynklare om det så krävs. Fast att säga sin mening, det ska man akta sig för. Då kan fru Hammargren stänga av funktionen.

PETER DEN GANSKA STORE

Översvämningsvågen sköljde över den lilla byn i Ryssland. Människor, hem och bohag hamnade i vattnet. Allt i en salig röra. En av de första som drabbades var byns självutnämnde ledare. Peter den ganska store. Han kallades så för att han hade Peter den store som förebild. Det sägs om Peter att inte ens när Peter låg i vattenmassorna och kämpade för sitt liv glömde han sitt ledarskap. Han lyfte ena handen i luften och skrek allt vad han orkade: ”Följ efter mig kamrater!”

Många riksdagsledamöter har lämnat riksdagen i förtid. Bortåt 10%. Det blir nästan 25 personer. Det är mycket det. Tjugofem duktiga människor lämnar Riksdagen, och svenska folket går miste om deras kompetens. (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning!) De flesta har åberopat brist på möjlighet till påverkan som det främsta skälet.

Som riksdagsledamot får du inte ha eget tycke. Du måste följa partiets uppfattning. Det är ju trots allt partiets mandat du sitter på. Inte ditt eget fläsk. Är det inte en fara för demokratin att alla måste tänka lika inom ett parti? Alltså. De behöver inte tänka lika men rösta lika bör de. Kallas för partipiskan.

Det finns ändå enorma besparingspotential i fenomenet. Det ska man inte bortse ifrån. Tänk själva! Om alla inom partiet ska rösta samma sak räcker det med en representant per parti. 7 riksdagsledamöter i stället för 249.

Varje riksdagsledamot får c:a 50 000 kronor i månadslön. Därtill kommer traktamenten och reseersättning. Ob-tillägg tror jag inte att de har. När riksdagsledamöter slutar får de en garantilön på ca en halvmiljon kronor det första året. Om de suttit mer än sex år får de fortsatt inkomstgaranti. Riksdagsledamöterna får också pension vid fyllda 65 från riksdagen om de suttit i minst sex år och har fyllt 50 när de slutar. Hur stor inkomstgarantin är beror på hur länge de suttit och vilka andra inkomster de har.

Jag tar hjälp av en matematiklärare och kommer fram till en årlig kostnad för Sverige på 650 miljoner kronor. I löner och pensioner till riksdagsmän. Om vi antar att för varje aktiv är det enkom två föredettingar som arvoderas. Därtill kommer kostnader för kansliet, hyror, representation och andra utgifter. Enligt matematikläraren blir sju tvåhundrafyrtioniondedelar av beloppet 20 miljoner kronor. Besparingen har ett årligt värde på minst 630 miljoner kronor.

Snälla staten. Kan jag få en årlig provision på 1% av det belopp jag har just sparat åt er?

Min matematikervän har invändningar. Han är en fena på matte men sämre på språk. Läser tidningen På lätt Svenska. Källan till hans samhällskunskaper. Där står det minsann hur det ska vara. Och varför. Han citerar: ”Sverige har demokrati. Demokrati betyder att folk bestämmer. Det innebär att folket väljer vilka som ska styra landet. För att det ska fungera måste det finnas olika partier att rösta på.”

Tidningen må heta På lätt svenska. Min pollett vill inte trilla ner i alla fall. Vari består kontradiktionen? Man kan visst ha partier i mitt förslag. Det räcker dock att varje parti får en representant i riksdag. Med proportionell rösträtt. I proportion till vad partiet har fått i rösttal i det senaste valet.

Asch. Du fattar ingenting säger min vän och går sin väg. Själv grubblar jag vidare. Alla riksdagspolitiker som slutar slutar inte för att de måste rösta som partiet. En del slutar av andra skäl. Och då menar jag inte ekonomin. En och annan tycker att ”kommunlapolitik är som att spela hockey medan riksdagsarbete är som att delta i ett seminarium.” För oss icke-hockyfrälsta är liknelsen svårförståelig men det finns säkert de som vet precis hur han (för det var en han) kände sig.

Priset tar dock en brottsmålsadvokat med en kort sejour i riksdag. Han säger att hans uppgift var att få ett regimskifte till stånd och det har han lyckats med. Han kan således lämna riksdagen med gott samvete. Av någon anledning kom jag att tänka på den självutnämnde byledaren Peter. Han med översvämningen Ni vet. "Följ mig kamrater!"

O SANCTA SIMPLICITAS

O, heliga enfald lär någon kättare ha sagt innan han blev bränd på bål. Ett öde han inte var ensam om.

Mer än tvåhundratusen människor fängslades, torterades, skickades ut på straffarbete eller brändes på bål mellan åren 1481 och 1517. Allt på order av inkvisitionsdomstolar. Motivering var kätteri, häxeri eller helt enkelt fel tro.Tur att man inte levde då i Spanien. Alltså tur för de som inte gjorde det. De som gjorde det fick nöja sig med att säga ”o, sancta simplicitas” innan de brändes på bål.

Under Stalins maktperiod i Sovjet var det ett par miljoner människor som fängslades, torterades, deporterades, dödades eller försvann spårlöst. Motiveringen var att de var kontrarevolutionärer, Trotskister, eller helt enkelt ha fel tro.

Tur att man inte levde då i sovjet. Alltså tur för de som inte gjorde det.

Under mullornas trettioåriga historia i Iran är det också tusentals människor som torterats, hängts, stenats till döds eller helt enkelt förvunnit från jordens yta. Motiveringen känns igen. I främmande makts tjänst, kätteri, hädelse eller helt enkelt fel tro. O, heliga enfald är i högsta grad brukbart så här 500 år senare.

Tur att man inte lever i nutidens Iran. Alltså tur för de som inte gör det. De andra kan ju alltid säga ”O, heliga enfald” när de torteras till döds, men det är en klen tröst.

Lika klen som trovärdigheten på de summariska rättegångar som pågår i landet. Mönstret känns igen. Från Inkvisitionens tid, från Stalins tid och från prästernas tidigare tid vid makten. Rättegångarna går inte enbart ut på att rättfärdiga dödandet. De har till avsikt att bryta ner motståndet. Hos individen, och hos samhället. Tankarna förs lätt till Orwell och 1984.

”Att Ni dör räcker inte för oss. Ni måste brytas ner. Förlora all förmåga till motstånd, all kämpaglöd. Sen ska Ni göra offentlig avbön. Vi vill inte att folk ska ha några hjältar. Därefter kommer Ni att friges. Gå omkring som pestsmittade spöken. Som mänskliga vrak. Ingen kommer att vilja närma sig er. Då, men först då, kommer Ni att dödas. Försvinna spårlöst ur historien. Ingen kommer att komma ihåg er och än mindre sakna Er.”

Mullorna i Iran har lärt sig metodiken av sina föregångare. Inkvisitorer, Stalins vakthund Beria m fl. Nu är mullorna fullärda. Trettio år av makt, maktmissbruk och korruption har lärt dem allt vad de behöver i den vägen. Dagens rättegångar är ännu ett bevis på detta. Efter gammal beprövad metod. Historien upprepar sig. Man kan bara hoppas på att upprepningen sker fullt ut. Så som skedde i Sovjet.

Upprepningar är inte en del av den mänskliga utvecklingen. Den utveckling som – trots allt – tycks finnas. Oavsett hur det är med den saken tycks enfalden bestå. Helig eller inte.

OGRIPEN GRIPESTAM

Så här första dagen efter en slapp semester känns det inte nödvändigt med hjärngymnastik. Perceptionsförmågan är inte direkt på topp (avser uppfattningsförmågan, skribentens anmärkning!). Farsen i Täby med omnejd är dock för lockande. Det är bara att övervinna slappheten. Något måste man ju fatta. Och det får bli pennan.

Herr Gripestam är kommunalråd i Täby. Han har ersatt Fru Reinfeldt. Filippa för Täbyborna. Filippa ersatte i sin tur herr Klåvus ty nämnde herr Klåvus hade vissa gemensamma drag med fru Reinfeldts svärfar. På den tiden det begav sig.

Någonstans under den här ersättningskarusellen såldes Tibble Gymnasium till rektorn och ett par lärarkollegor till henne. Priset var högt. Nio miljoner kronor. Det höga priset var dock ungefär tjugo procent av skolans värde. Om man inte räknar med goodwill-värdet. Ekonomer vill gärna räkna med goodwill-värdet. Hur flummigt det än är. En gymnasieskola i Täby, med ett stadigt kundunderlag (det är så eleverna numera heter) betingar säkert ett mervärde på några miljoner. Bara för namnet.

Ledande kommunpolitiker ville dock inte räkna med goodwill-värdet. Varken för skolan, eller för kommunen. Att kommunen blev anklagad av massmedia för att slumpa bort kommunal egendom gjorde inte så mycket. Majoriteten hade fattat sitt beslut. Täby är en modern kommun. Där härskar majoritetens uppfattning. En majoritet med stort M. Förlegade begrepp som Konsensus göre sig icke besvär. Inte heller oppositionspartier. Typ Folkpartiet (det är faktiskt sant att i Täby är Folkpartiet det största oppositionspartiet, skribentens anmärkning).

Saken fick dock en juridisk utgång. Kammarrätten fastslog att majoritetsbeslutet var FEL. "Oups, I did it again" sa herr Gripestam. Att det var olagligt att sälja allmän egendom för underpris visste vi inte om. Sorry! Men lagt kort ligger. Vi kan ju inte häva köpet. Då lider den stackars köparen ekonomisk skada. Och vi måste kompensera henne. Det blir dyrt för kommun.

En icke-professorsvän till mig tyckte att argumentet var lysande. Då kan vi stjäla några bilar och sälja vidare, tyckte han. För en billig penning. Man kan ju alltid be om ursäkt i efterhand. När brottet uppdagas vill säga. Sen får man lite smäll på fingrarna, men vad gör det? "Vi visste inte att det var olagligt". Köpet kan dock inte hävas. Köparen har ju handlat i god tro. Alla är glada och nöjda. Förutom bilens ursprungliga ägare. Eller möjligen försäkringsbolaget.

Min väns teori håller inte. Han kan inte tjäna pengar på den affärsidén. Det är bättre att han jobbar vidare för att bli professor i stället. Brott av typen biltjuveri har samhället rutin på, hoppas man. Och ingen försäkring täcker kommuninvånarnas förlust för bortslumpandet av deras egendom.

Nu har EU blandat sig in i leken. Då blir det andra bullar. Staten kan fällas för fördragsbrott. Det Ni. Huruvida detta leder till att Sverige ska betala böter eller om det räcker med att säga "sorry" är oklart. Staten borde kanske vända sig till nämnde herr Gripestam för att få råd. Alltså goda råd. Han om någon vet hur man bryter mot fördrag. Utan att bli gripen. Vare sig av panik eller av polisen.

SCHAKALEN OCH DEN GULA HUNDEN

Det blir sällan som man tänkt sig. Här kommer ett färskt exempel. För klentrogna. Undertecknad skulle gå i sommaride. Skrev avskedsbrev och allt. Men det kom ett tryck från läsarna. Det brinner i Iran. Inget står om det i din blogg. Pinsamt.

Jag får väl ge efter för läsarnas stormlika protester. Båda två. Mina kunskaper i området är bristfälliga. Än sen. Det har inte hindrat andra – riktiga journalister – från att yttra sig.

Jag får väl sätta ihop en expertpanel. Pensionerade rektorinnan fru ”P” får bli vår egen korrespondent i landet. Hon befinner sig faktiskt där just nu. Unge herr dataingenjör ”D” får representera de unga och icke desillusionerade krafterna.

Först ringer jag på en knackig telefonlinje till fru ”P”

- N: Kan Ni beskriva situationen i landet just nu?
- P:Nej.
- N: Ursäkta mig? Är Ni inte där kanske?
- P: Jo. Men i likhet med andra utländska journalister går jag inte ut.
- N: Vill Ni sammanfatta er egen syn på skeenden i landet?
- P: Den gula hunden är schakalens bror.

Samtalet bröts innan jag hann fråga vad fru P menade med detta uttalande. Får väl googla. Kommer fram till att Perserna gillar att använda sig av djuriska metaforer. Så som i boken ”Kalile och Demneh”. Boken är en klassiker. Översatt till Persiska från Indiska. Och tidigare från Gammalpersiska till Indiska, och innan dess från Sanskrit till Gammalpersiska. Så har Perser räddat flera kulturskatter undan arabernas invasion på 600-talet.

Hur som helst. Schakalen i boken är listig, och med tvivelaktiga avsikter. Jag försökte slå upp vad noshörningen står för men det fanns ingen noshörning i boken. Skandal!

Mina efterforskningar ledde så småningom till en tolkning av det ordspråk som fru P använde. ”Att behöva välja mellan pest och kolera”. På ett ungefär.

Jag borde ha större framgång hos den unge ingenjör D. Han är visserligen född efter den förra revolutionen och på Kungsholmen men han är starkt engagerade i Persernas öde och äventyr. Just nu är han fullt upptagen med att sätta upp proxy-servrar, vad det nu är för några.

- N: Kan Du kommentera situation i landet?
- D: Enough is enough.
- N: Vilket betyder?
- D: Folket har fått nog. När man inte ens är fri att välja den näst-sämsta framför den sämsta. Då är måttet rågat.
- N: Och vad händer nu?
- D: Folk protesterar.
- N: Och sen?
- D: Några dödas
- N: Och sen?
- D: Mera protester.
- N: Och detta leder till?
- D: Inget men folk mår lite bättre av att ha sagt sitt. De som överlever.

Jag tycker mig skönja ett visst mått av cynism i herr ingenjör ”D”s uttalande. Men vem är jag att veta. En sak vet jag dock vid det här laget. Det blir sällan som man tänkt sig.

E SOM I ÅNGEST

E SOM I ÅNGEST
April 27th, 2009 by Noshörningen

Att ärva celebriteter brukar i regel medföra rikedomar. Jag har också ärvt en celeber person. Inga rikedomar ingick dock i arvet. Undantaget som bekräftar regeln.

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Skrev Per Lagerkvist en gång i tiden. Och nu har JAG av alla människor ärvt honom. Varför vete gudarna. Jag har undersökt alla tänkbara samband med herr Lagerkvist. Finns inga. Jag borde inte få ärva honom.

Förresten. Att det inte finns några som helst gemensamma nämnare mellan oss är inte helt sant. Han dog den 11 juli 1974 och jag gifte mig den 11 juli 1974. Mitt första äktenskap.Vem av oss två som har mest rätt att klaga på sitt öde kan vi diskutera en annan gång. (Det kan även varit mitt ex – min senaste frus anmärkning). Ett litet samband har jag i alla fall hittat. Fast det lilla sambandet borde inte meritera mig som arvtagare till nämnde herr Lagerkvist.

För några år sen var jag lycklig omedveten om att jag hade ångest. De första tecknen visade sig så fort jag läste ”Varats olidliga lätthet”. Symptomerna tilltog rejält några år senare när jag tvingades läsa ”Äkta vara”. Av Mats-Eric Nilsson. Det är visserligen inte samma “vara” men jag är numera upplyst. Vet vilket skräp det vi kallar föda egentligen är. Jag tänker baske mig inte tacka för alla dess kemikalier som ingår i mitt dagliga bröd.

I och med det har jag ångest för att köpa bröd och korv, och skinka, och smör, och ost. Jag har även ångest för kyckling men det hänförs till glasskräck. Hur som helst tittar jag numera noga på alla förpackningar. Och när jag ser alla ”E” som radas upp i innehållsförteckningen får jag panikångest. ”E-ångest”.

Ångest är vanlig sjukdom bland befolkningen. Mer utbredd än vad man någonsin kan tänka sig. Jag trodde dock, i min enfald, att jag var ensam om min ångest för bokstaven ”E”. A very special person, you know?

Illusionen är dock förstörd. När domaren i Pirate-Bay rättegången - i likhet med många andra vuxna - visade sin rädsla inför ”E” som i elektronisk media, anade jag oråd. Jag är alltså ingen unik person. Men vi är inte många som har ångest av E-sorten. Man är inte unik men sällsynt,alltid en en tröst.

Inte ens den tanken har jag fått behålla särskilt länge. Nu har EU (usch, detta förhatliga E igen) kommit med nya direktiv. Bokstaven E ska försvinna från innehållsförteckningarna. Den skrämmer folk. Tänk själva, E330, vilken rysare till ingrediens, när man kan prata om citronsyra, som är hur gulligt som helst. Eller E620, alltså vanlig hederlig smakförstärkare.

Tack snälla EU för att Du tänker på sådana stackare som jag. Jag vet att detta gör du inte bara för min skull. Inte heller för domaren i Pirate-Bay målet. Det måste vara många människor i EU som, i likhet med undertecknad, har har ångest för E. Jag fick inta vara speciell särskilt länge. Inte ens med min ångest för E. Men å andra sidan. Jag kommer att slippa se ”E” på matförpackningar. Då köper jag mer färdig mat, och äter med välbehag. Det är mycket roligare att få sjukdomar orsakade av Nitriter än av E250. Jag lovar Er.

yin och yang

YIN OCH YANG
April 21st, 2009 by Noshörningen

”Med sådana vänner behöver man knappast några fiender.” Det är ett av fru ”P”s favorit ordspråk. Det ordspråket använder hon bland annat för att gestalta ett lämmeltåg hon har beskådat. För mer än trettiofem år sen. När ett ett stort gäng potentater, och halvpotentater tågade in i Persepolis. För att visa sitt stöd för salig herr Shahen av Iran. Om det var detta stöd eller något annat som ledde till att Shahen störtades några år senare vet man inget.

Som sann rojalist är fru P obekväm över detta händelseförlopp. Det spelar inte någon roll vilken kung, eller drottning saken gäller. De borde lämnas i fred.

Fru P är 80 år ung, före detta rektor och oerhört bevandrad i språk. När hon väl kommer ihåg saker vill säga. Att dra till med olika ordspråk hör till hennes favoritsysslor. Igår haglade det av ordspråk som hon avfyrade på löpande band. ”Att gå på samma mina än en gång” var ett. ”Lyssna inte på vad som sägs! Se vem som säger det” var ett annat. Fast det där sista misstänker jag starkt att fru P har uppfunnit själv.

Hon var så arg på allt och alla att vi kände oss tvungna att gripa in. Men vad har hänt? Vilken mina pratar Ni om? Det visade sig att hon hade läst om Ayatolla Ahmadinezhads tal i FN-seminariet för rasism. Eller om det var mot rasism. Vet inte vilken.

Snälla fru P. Att det finns idioter är väl inget nytt. Idioter har i alla år haft stora delar av den politiska scenen i besittning. Ibland har de varit kostymklädda, ibland gått i gråställ. Ibland har de haft rakade huvud och ibland varit skäggprydda. En del har haft glasögon, en del monokel. I samlingen har dessutom ingått en och annan pirat, med lapp för det ena ögat och allting. Vad är det som är så nytt, och retsamt med det?

Det visade sig att fru P var mest sur på sig själv. Hon hade läst fragment ur Ahmadinezhads tal. ”Att bekämpa rasism betyder bland annat att Ni får sitta kvar och lyssna på mina ord, även om Ni inte håller med om dem”, hade herr Ahmadinezhad sagt. Hemska tanke! Karlen hade ju rätt. Det har även herr Bush sagt. Och herr Bush är, till skillnad från Herr Ahmadinezhad en ”…honourable man. He hath brought many captives home to Guantánamobasen”.

Men herre min skatteindrivare! Det är klart att karln säger en del vettiga saker. Det ligger ju i populismens natur. Ingen skulle attraheras av en idiot som står där framme och hasplar ur sig dumheter. (Med undantag för Bosse Ringholm förstås, skribentens anmärkning) Ahmadinezhads förebild, Herr Adolf H hade säkert en hel del vettigt att blanda in i sina galenskaper han med. Det var ju så han drog till sig nya anhängare. Det hade även herr musso-berlusco-lini och herr Josef Stalin gjort. Och det gör även herr Avigsidor Lieberman .

Men värst av allt. Fru P hade även sett uttåget ur FN seminariet. Ett trettiotal höjdare, och halvhöjdare tågade ur salen när herr Ahmadinezhad förde sitt valtal i FN-forumet. För att åskådliggöra att de inte stödjer den nämnde Ahmadinezhad.

Hon mindes det andra lämmeltåget. När höjdare defilerade till stöd för Shahen. Och han föll några år senare. Tänk om ”historien upprepas”. Tänk om herr Ahmadinezhad stärks på sitt tron (och kanske till och med i sin tro), av det lämmeltåg som visade förakt för honom. Inför världen, och inför miljontals frustrerade muslimer. ”Ett slags Yin & Yang.” var ännu några bevingade ord fru P uttalade.

Vissa av fru Ps ordspråk går ej att helt avfärda.

DON PEDRO

Det händer stora saker i världen. Herr Obama blir USA’s president. Och herr Chávez säger till Herr Obama att “I want to be your friend.”. Det är mycket man får vara med om innan öronen trillar av.

Den nämnde Herr Obama är lite kontroversiell i amerikansk historia. För sin politik och för att han är, till skillnad från flertalet av sina föregångare, bildad.

Hans hudfärg är däremot mycket mindre intressant i sammanhanget. Han är visserligen brun men i USA är det ganska vanligt att ha bruna presidenter, jämte vita presidenter, grisskära presidenter, solbrända presidenter, rödnästa presidenter och rödnackade presidenter.

Den nästsensate bruna presidenten i USA var t ex George W Bush. W står för Walker och inte för vattenklosett som elaka tungor påstått. Även om lukten av hans politik i bland annat påminner mest om det senare. (Stavas Guantánamobasen, skribentens anmärkning). I ärlighetens namn och till Bush försvar bör sägas att han inte var brun i hela kroppen, enbart på näsan. Ett medicinskt fenomen som enligt initierade livsmedicus hänger samman med den forna presidentens närhet till försvars- och oljeindustrins magnater.

Som sagt, herr Obama är annorlunda och det beror inte på hans hudfärg utan på att han tänker stort, och talar stort. Ungefär som Mäster Joda. Och Mäster Joda var, som alla Star Wars-kännare vet, en stor man. Alltså, han var verken man eller stor men bortsett från det! Ja, Ni förstår!

Herr Sarkozy får å sin tur prata hur nedlåtande han vill om herr Obama. Den nämnde Sarkozy har i sinom tid berömt Berlusconi. Många skulle se det som en heder att bli baktalat av en man som prisar Caesar Berlusconis storhet.

Obama söker försoning och det ska komma honom till heders. Han vill gottgöra sin föregångares otaliga blunders. Sträcker ut en hand (en morot?) till Ayatollah Ahmadinezhad, kamrat Chávez och broder Omar Bashir. Herr Obama är dock inte dum. Har en piska i reserv i andra handen. Utifall att.

Och bland dessa ayatollor, bröder och kamrater är kamrat Chávez den som hörsammar Obamas fredsrop. Han går till och med så långt att han förklarar sig redo att ” be your friend”.

Det är lätt i sammanhanget att tänka på gamla historier. T ex den om Don Pedro. Ni minns? ”My name is Pedro. I kill for money. But you are my friende. I kill you for nothing.”

ATT SÄLJAS FÖR EN DAG

Hillary Clinton -hon som var presidentkandidat i det senaste valet i USA- har ekonomiska bekymmer. Hon auktionerar ut sin make av den anledningen (syftar till ekonomiska bekymmer, skribentens anmärkning). Fem dollar kostar inträdesbiljetten. Som motprestation utlovas en dag med Bill. Varför inte en natt med vederbörande, kan den nyfikne läsaren undra. En av mina få kvarvarande professorsvänner sitter inne med svaret. Herr Clintons aktningsvärda ålder medger inte slika utsvävningar.

Kampanjen bedrivs inte av fru Clinton. Trots att hon är sakägare så att säga. Detta beror på hennes ställning som USAs utrikesminister. Man får inte tigga pengar när man sitter i USAs regering. Om man driver bankrörelse eller tillverkar bilar går det bra, men inte om man sitter i regeringen. Eller står, eller sover eller vad man nu gör i en regering. Fru Clintons hälsovänliga approach lyser igenom hela lotteriprojektet ändå. Det ingår t ex inga cigarrer i biljettpriset. Helt rätt. Rökning borde inte uppmuntras. Inte krökande heller för den delen.

Krökande kan leda till oönskade effekter. Exempel på detta har vi sett i radioprogrammet Kaliber. Med inslag där Sverigedeomkrater blev fulla och sjöng ofördelaktiga sånger om salig herr Palme. Hela det programmet var förresten stort slöseri med skattepengar. Man ville bevisa att Sverigedemokrater var rasister. Hade det inte räckt att gå fram till deras ordförande och fråga? Deras ordförande herr Åkesson är en rättfram man. Han skulle aldrig ljuga för en reporter. Han skulle dessutom få en chans att beklaga sig över den taskiga behandling hans parti får av massmedia och hur dålig ekonomi hans parti egentligen har. Alla andra partier får rundliga bidrag, men han får hålla till godo med spottstyver. Snart är det EU-val. Alla andra har pengar men inte de.

EU-valet är skräcken för etablerade partier. Folk har i regel svårt att engagera sig. De ligger kvar på sofflockt. Ligger kvar på sofflocket gör i alla fall inte Sverigedemokraterna. De går man ur huse – alla två- och röstar in sin kandidat. Rakt in i Europaparlamentet. Europas högsta beslutande organ. Oavsett vem denna kandidat är, för deras vidkommande är det inte så noga med vem som röstas in. Titta på förra kommunvalet. De fick mandat i flera kommuner utan att ha presenterat någon kandidat. Trots att de saknade medel. För att sköta sina kampanjer, och för att betala sina kandidater.

Sverigedemokrater behöver mer resurser. Man tycker att de pengar Sveriges Radio lade ut på att avslöja självklarheter i stället borde skänkas till dem. Som partistöd, eller beskyddaravgift eller så. Då skulle SD slippa behöva hålla i varje krona. Men nu har Sveriges Radio slösat bort de pengarna. Och Sverigedemokrater har ebb i sin kassa. Det framgår av deras officiella hemsida. ”Skänk en slant” står det där. Att de får göra så beror på att de inte sitter i USAs regering. Och att de kan inte räkna med stöd från Knäckebrödskungen. Han har i dagarna fått ett oskäligt stort skadeståndskrav på sig. Medel saknas som sagt.

SD borde kunna ta till samma grepp som fru Clinton. Och det med större framgång. Jimmy Åkesson är yngre, och betydligt vitalare än nämnde herr Clinton Tänk Er själva. Chansen till en hel dag med självaste ordförande Åkesson. För det facila priset av 50 riksdaler per biljett. Min vän som läser dessa rader över min axel erbjuder sig att köpa två lotter och skänka bort. En till Anders Eklund och en till Ricky Bruch. Fy skäms säger jag till min oborstade vän. Så får man inte säga! Å hans vagnar ber jag herrarna Eklund -även kallad lillen- och Bruch om ursäkt. Naturligtvis även herr Åkesson.

Tåg till Levebrödet

Tåg till levebrödet. Ta plats! Se upp för dörrarna! Se även upp för dina medtrafikanter! Ty de har väckts ur sina drömmar. Och förpassats till underjorden.
Så lät betraktelsen från en tunnelbaneresenär. En gång i tiden, närmare bestämt i början på åttiotalet. Det tror i alla fall ”D”, fast hans minnen är lite grumliga. Pinsamt att erkänna men utnyttjandet av tunnelbana har varit ytterst begränsat i hans liv under de senaste tjugo åren. Alternativet har varit cykel i de ljusaste stunderna men bil för det mesta. Miljöbov! Kan nästan svära på att han inte sorterar soporna hemma heller.
Tiderna förändras och D instiftar nygammal bekantskap med tunnelbanan. Ett steg mot det nya livet. Frun skjutsar till första stoppet för kollektivtrafiken. Sedan Kiss & Ride. Vips är man en del i den stora odörgemenskapen. Med Metro på alla säten. Och tre millimeter privatzon till din nästa. Dem vi skall älska såsom vi älskar oss själva.
D har funderat på att göra ett socialt experiment. Mitt emot honom sitter en propertklädd man i fyrtioårs ålder. Knäna deras går nästan in i varandra men båda försöker låtsas att den andra inte existerar. D bryter mönstret. Söker ögonkontakt. En besvärande situation. Han ger sig dock inte. Ler och säger högt och tydligt: ”God morgon”. Mannen mitt emot blir ställd, på gränsen till förskräckt. Nickar lite intetsägande. D har fått upp ångan. Vilken underbar dag fortsätter han med. Den andra tittar sig omkring. Det kanske är en god dag men hur ska han veta det? 50 meter rakt ner i underjorden. Med ett mänskligt hav som omgärdar dem, och en kakofoni av alla samtal i mobiltelefoner. Han mumlar något till svar. Reser sig och banar sin väg långsamt mot dörren. Låtsas att han måste kliva av vid nästa station.
En dam i övre medelåldern kastar sig in i den lediga platsen. Halvt om halvt i Ds knän. Dags att upprepa proceduren. God morgon osv. Den nya samtalspartnern skiljer sig inte från den gamla. Hon mumlar också något och lämnar den plats hon just tagit i besittning. Med minen: ”Ajdå. Jag måste ju av vid nästa station”.
Nu händer det något i vagnen. Omgivningen börjar bli varse att något inte står rätt till här. Cirkeln runt D glesas ur. Folk tar ett steg bakåt. Och vänder bort blicken. Låtsas att de inte ser något. Inte hör något.
Han som sitter till vänster om D borrar blicken ännu hårdare i sin Metrotidning. Med sammanbitna läppar. Han vill inte lämna sin plats men det märks tydligt att han är obekväm. Varför ska just han sitta inklämd ? Mellan väggen och en dåre. En som hälsar på folk i tunnelbanan.
”Nästa Stockholm Central” ropas det upp i högtalaren. Dags för D att överger sitt sociala experiment. Och försvinna ut i strömmen. På väg till levebrödet.

Sagan om de tre turerna

I kvarteret där jag bor, bor tre killar i trettioårsåldern. De är alla entreprenörer. En är affärsman som specialiserat sig på små affärsenheter i offentliga uterum. En driver ett väldigtfåmans företag med inriktning mot vardaglig saneringsteknik och den tredje driver med allt och alla. Fast ärligt talat tror jag inte han kan livnära sig på det. Han måste ha ett annat jobb under cover. FRA eller något.

De har väldigt olika bakgrunder men några saker har de gemensamt. De är alla unga män, entreprenörer uti fingerspetsarna, är av utländsk härkomst som det så fint heter, och har svårt för byråkratin. Därför har de, efter god sedvänja bildat en förening. Deras förening heter EMB, ”entreprenörer mot byråkrati”. Hur har Ni hamnat där? frågade jag en gång. Det visade sig vara en lång historia, eller rättare sagt tre långa historier. Tid och pengar är det enda jag har gott om numera så det var bara att sätta sig bekvämt till rätta och lyssna.

I begynnelsen av sin karriär hade affärsmannen ansökt om att få sälja grönsaker på torget. Torgstånd hette det hade han sett i ordboken. För att få ha det vänder man sig till kommunen.. Kommunen, det var en benig dam med knut i håret och glasögon på nästippen. Hon tittade länge i sin bok. Lyfte huvudet långsamt därefter och deklarerade att man måste ha ett till-stånd för att få ha stånd på torget. Men snälla damen! Jag har ju inget stånd sen innan. Hur ska jag kunna ha ett till stånd innan jag fått det första ståndet? Kommunen var obeveklig. Affärsmannen blev osäker. Tittade i ordboken en gång till. Och blev alldeles röd om öronen. Stånd betydde något helt annat än vad han hade trott. . Något man inte har offentligt. Och framförallt inte på torget. Det fanns dock – som tur var- rätt ord att använda i sammanhanget. Månglare heter det. Nämnde affärsman upprepade sin ansökan, med hjälp av den nya, rikare vokabulären. Svaret var dock detsamma. Oavsett vilken benämning han använde. Då gav han upp och köpte in sig i ett befintligt stånd. Parallellt med det jobbet gick han in för att bekämpa den kommunala byråkratin. Den som krånglade till livet. Numera är han en framgångsrik månglare, eller specialist på mindre affärsenheter i offentliga rum som han själv föredrar att kalla sig. Han skrattar gott åt sin pinsamma klumpighet i forna dagar. Engagemanget i föreningen har han dock behållit. Inte helt utan fog om man säger.

Saneringsteknikern är självlärd. Han har ingen utbildning i ämnet. Han hade i och för sig en utbildning i datavetenskap en gång i tiden. När han sökte sitt första jobb och kom till anställningsintervju blev han ombedd att visa sitt arbetstillstånd. Tillstånd verkar vara en annan gemensam nämnaren för dessa herrar. Något arbetstillstånd hade han dock icke. Gick till Immigrationsenheten för att hämta ett. Det går inte så där. Du måste först läsa SFI. SFI? Vad är det? Svenska för Invandrare. Varför kan jag inte läsa vanlig svenska? Är inte det mer användbart? Är Du här gör du som vi säger, var svaret. SFI ska det vara och SFI blir det, i två år. Men om jag inte får jobba i två år, vad ska jag leva av? Du får bidrag. Det är ungefär som avdrag fast tvärtom. Så tvärtom är det inte heller. Båda har till syfte att förstärka den egna plånboken på statens bekostnad. Fast avdrag är rumsrenare än bidrag. Saneringsteknikern gjorde som han blev tillsagd. Efter två år var allt i sin ordning. Han hade lärt sig språket ”svenska för invandrare” och fick sitt efterlängtade arbetstillstånd. Gick tillbaka till den tilltänkta arbetsgivaren. Fastbesluten att ta ett jobb och lära sig svenska för alla därefter. Glöm det, sa de till honom. Dina kunskaper är för gamla för arbetsmarknaden. Två hela år för gamla. Han sadlade om, blev saneringstekniker. Med rätt att använda moppen. Han gick dessutom med i EMB.

FRA-mannen visade sig ha varit arkitekt en gång i tiden. Han hade satt upp ett litet kontor, och suttit och väntat på uppdrag. Tro det eller ej. En dag kom en familj förbi och beställde ritningar till ett hus. Han hade inte så mycket att göra. Lade ner tid, och själ i skissen. Sen var det dags att söka tillstånd. Där har vi det igen. Tillstånd. Byggnadslov heter det visst i detta fall. Ansökan skickades in och kom tillbaka med vändande post. Det är två och sjuttio i takhöjd. Onödigt högt. Slöseri med energi. Sänk till två och fyrtio. Att bygglovshandläggare skulle lägga sig i sånt var en ny erfarenhet för honom. Han sänkte dock takhöjdet till anvisade mått. Rummen blev tråkigare men man bråkar inte i onödan med myndigheter. Ritningarna kom tillbaka med vändande post. Igen! Takhöjd under två och sextio kräver mekanisk ventilation. Det räcker inte med självdrag. Sätt in mekanisk ventilation. Med motor och kanaler och allt. Men jag hade ju två och sjuttio i takhöjd. OCH? Den förväntansfulla familjen tröttnade på all tid som gick åt och beställde ett prefabricerat hus från övre Norrland i stället. Fullt som stryk var det men godkändes på noll tid. Arkitekten stängde sitt kontor och gick med i EMB. Antagligen i något mer också, typ FRA men det vet vi inget om.

HÖJDEN AV MÅTTFULLHET

Stockholm har en säregen utvecklingsmekanism. Många beslut som avgör hur staden ser ut måste fattas kollektivt. Styrda av flera faktorer. Politisk hållning är en. Tjänstemännens uppfattning en annan. Synpunkter från alla förståsigpåare en tredje. Det fanns även en fjärde faktor en gång i tiden. Statliga lånebestämmelser. En konstruktion signerad Lennart Holm, och hans skapelse Planverket. Med så många kockar kan Ni själva räkna ut hur soppan blir.

Fenomenet är känt för många urstockholmare. Är man inte det (urstockholmare, skribentens anmärkning) riskerar man att bli rejält överraskad. När Rafael Moneo -spanjoren som ritade moderna museet- skulle färgsätta detsamma fick han lära sig Stockholmsmetoden den hårda vägen.Bara för att Du har fått rita kåken ska Du inte tro att du kan bestämma över hur den ska se ut.

Om huset ska vara gult, eller ockra, eller brunt. Det är en fråga för hela kulturetablissemanget. Beslut ska fattas av Stadsbyggnadskontoret, politiska partier i nämnden, Skönhetsrådet, Länsstyrelsen, entreprenören och så en radda av självutnämnda organisationer och föreningar. Och det i konsensus. Värsta kompromissen som Fredrik Lindström skulle ha sagt.

Och på tal om Lindström. Jag känner en annan Lindström som har en vuxen son. Sonen föddes när föräldrarna var unga idealister. Det fanns många regler kring vad han skulle, och inte skulle göra. Leka med vapenlika leksaker var t. ex. totalförbud på. Idag är han yrkesmilitär.

Jag har tänkt på denna pojke lite då och då. Senast i samband med Länsstyrelsens utspel. Länsstyrelsen vill riksintresseförklara Stockholms låga silhuett. För att för all framtid skydda stan mot tillväxt på höjden. Slår inte kategoriska ställningstaganden bakut ibland? I Lindströms fall blev pojken militär. I stans fall blir en del borgarråd skyskrapefantomer.

Kristina Alvendal t ex. Hon framhåller att något måste göras för att få byggherrarna att verkligen börja bygga på höjden – “riktigt höga hus” måste tillåtas i rätt lägen.

Och så har vi Sune Haglund. Han var en av Alvedals föregångare och hade exakt samma idé. Ett höghus på fyrtio våningar på söder. I folkmun döpt till Haglunds pinne. Göteborgshumor! Idén var för djärv, tyckte en del politiker, tjänstemän, proffstyckare och fritidstyckare. För att komma vidare kapade man hälften av pinnen. Ett slags grov omskärelse. Med konsensus och lagom djärvt. Vad mer kan man begära?

Själv gillar jag inte höghus. De är fula tycker jag. Men jag gillar inte heller de som vill styra arkitekturens utveckling. Genom massa föreskrifter. Jag är inte lika storsint som Voltaire. Skulle inte ge mitt liv för att låta dem som vill bygga höghus få göra det. Men om det inte kostar mig livet kan jag tycka att ”låt de som vill experimentera med det”. Det kan inte bli värre än Bagarmossen, Tensta, Brandbergen mm.

Oroa Dig inte för vilket, säger mina kära och nära. I Stockholm kommer aldrig något stort att hända. Du har väl inte glömt slaget om Slussen? 1991 drog man igång en tävling. Slussen var förfallen, och opassande. Tävlingen avblåstes några år senare. Ny tävling drog igång tio år efteråt. Avblåstes på nytt. Ännu en tävlingsomgång 2008. Resultat dröjer. När alla har tyckt färdigt är det bara att lägga ner allt, och börja om. Med si sådär tio års mellanrum. Eller vad säger Du om det nya stadsbiblioteket? Frid över salig Lennart Holms minne.

TSAREN, CAESAR & BELLMAN

Churchil, Roosvelt och Stalin träffades strax efter andra världskriget på Yalta.Det fanns en fin agenda för mötet. Om någon samtidsagnostiker kommer och påstår något om en dold agenda är det fel. FEL, FEL, FEL. Agendan var inte dold. Bara omskriven. ”Hur kan vi dela världen mellan oss?” Kort men kanske inte så gott!

Konferensen i Yalta föregicks av en annan i Teheran. Två år tidigare. Med samma trio som deltagare. Där bestämde man inte hur världen skulle fördelas mellan dessa tre übermensch. Man bara tog ut kursen.

Alla goda ting äro tre. Det behövdes en tredje sammankomst innan sista spiken kunde sättas i kist… förlåt, agendan. Det blev en tredje konferens. I Potsdam den här gången. Dock med herr Truman i stället för herr Roosvelt. Amerikanska presidenter har – till skillnad från herr Stalin- begränsad hållbarhet.

Igår kväll hade jag svårt att sova. Tog fram en av mina otaliga böcker i ämnet politikers självbiografier. Dessa biografier är ganska egendomliga. När man läser dem upptäcker man att det finns en massa makt- och vänskapskorruption i politikerkåren. För att inte tala om vanlig hederlig monetär korruption. I regel är den politiker vars biografi man för tillfället läser den enda trogna folkets tjänare. Den som är fri från ha-begär. Hade jag varit lite sämre på svenska hade jag skrivit skrupler i stället för ha-begär. Tur att man inte är det.

Steget från historiska fakta till fantasier är inte särskilt långt. Mitt i den tråkiga läsningen börjar jag fantasiera om hur det skulle vara om andra stora män hade träffats, och lagt ut historiens kurs. Tänk om Peter den store - tsaren av Ryssland- hade träffat Julius den inte fullt så store. Caesar av Rom. Och tänk om de hade delat världen mellan sig. Men de var ju inte ens samtida skriker vän av ordning. OCH?? Klagar någon kan jag alltid göra som Liza Marklund. Flytta min skapelse från avdelningen för fakta till avdelningen för fiction.

Hur som helst. Tsaren och Caesar ska träffas och dela världen mellan sig. De behöver dock en tredje partner. Alla goda ting äro tre som sagt. Varför inte en nordisk partner tänker jag i min lokalpatriotiska iver. Man får dock ta någon som har glimten i ögat och som saknar politiska bindningar. Till höger, eller till vänster. Bellman verkar vara den perfekte kandidaten. Då kör vi.

Träffas ska de göra på neutral mark. Vad sägs om Mallorca. Då kan man kombinera nytta och nöje. Att träffas tre gånger verkar vara lite overkill. Det räcker med en konferens. Vi kan kalla den för Mallorca Konferensen. En konferens med tydliga resultat. Väst tillfaller Rom. Öst tillfaller Ryssland och Norden tillfaller Sverige. Finland är man dock oense om. Bellman och Peter gör båda anspråk. Julle ( Julius Caesar som har hunnit bli tjenis med de andra under konferensens gång, skribentens anmärkning) kommer med ett kompromissförslag. Ge Finland till tsaren och Island till Bellman. Ett konkursbo mot Nokia? Bellman borde förstås protestera men han är för upptagen av att älska Ruski flickor och göra det andra i samovar. Då blir det så. WOW.

Vilket uppslag till en historisk roman! Kanon idé! Jag borde sälja idén till Jan Guillou. Att jag är på rätt spår bekräftas av alla tidningar. Stora utrymmen upptas av bilden på Medvedev, Berlusconi och Obama. Där ser ni.

Tsaren, Caesar och så Bellman. Vem som är vem får var och en avgöra på egen hand.

VÅRTECKEN

Så här års letar man i regel efter de första vårtecknen. En del ger sig ut i naturen och letar. Andra vill, i likhet med undertecknad, inte gå så långt. De sitter hemma och konsumerar massmedia i förhoppning om att hitta de första tecknen på våren. Och massmediala vårtecken finns det gott om må ni tro.

Det första vårtecknet hittar jag idag i finansministerns uttalande. Och det är inget aprilskämt. Tror man på honom har vi en svart vår framför oss. Herr Borg spår nämligen - i ett skräckscenario - en mycket mörk framtid för Sverige. BNP-faller med över 4% och massarbetslöshet är att vänta. Något konkret förslag på hur man möter krisen kommer han inte med, annat än uppmaning till varsamhet. I min enfaldiga värld ska domedagsprofetior komma från oppositionen och lösningar från de som regerar. Någon av oss har missuppfattat finansministerns roll. Antingen jag eller herr Borg. Det måste förstås vara JAG. Herr Borg borde rimligen förstå landets ekonomi mycket bättre än vad hundra sådana som jag gör tillsammans. Jag må vara hur dum som helst. Kan inte begripa varför det är bra att avvakta sig ur krisen.

Nästa vårtecken kommer från Israel där den nya utrikesministern Avigsidor Lieberman säger att Israel inte är bundet av de löften som gavs till USA och palestinierna på toppmötet i Annapolis 2007. Löftena gick ut på att ”sträva efter en lösning på konflikten och att försöka nå ett fredsavtal under 2008.” Efter Prag-våren kan vi glädjas åt Jerusalem-våren. Det ligger nära till hands att tänka på Chris de Burgh och hans skri om ett förlorat Jerusalem. För Er som inte minns var det långt innan han blev smörsångare. Alltså Chris de Burgh och inte Lieberman. Herr Lieberman har tydligen en helt annan bakgrund.

Som Ni vet är våren kärlekens tid. Den tid när känslor svallar och saven stiger. Lagom till våren konstaterar forskarna att ändrade sexvanor kan ge cancer i munhålan. Det behövs ingen större fantasi att förstå vilka sexvanor forskarna avser. Däremot blir man fundersam. Vilka perversa sexvanor ligger bakom andra cancerformer? Lungcancer t.ex? En uppmaning till varsamhet är på sin plats. Synd att herr Borg inte är sex- och samlevnadsminister. Han skulle vara perfekt för uppdraget.

Och vad vore en vår utan en fildelningsdiskussion. Den tydligen så efterlängtade lagen om Ipred är nu på plats. Det våras för det fria ordet! Lagen är inte mer än några timmar gammal när de första fallen av anmälningar ser dagens ljus. Anmälan gäller en snubbe som laddar ner, (eller upp eller så) ljudböcker. Han - vi kan kalla honom Ipredmannen - anmäls av fem förlag. Synd att det inte var sex förlag. Då kunde man knyta nyheten till forskarnas rön om cancer och ändrade vanor. Och det skulle vara läge för ännu en uppmaning om varsamhet. Ett uppdrag för herr Borg? Man undrar vad våra avkommor, om si sådär femtio år, kommer att tycka om behandlingen av Ipredmannen. Är det någon som minns kassettbanden?

Kvintessens och det femte hjulet

Kvintessens är ett ord vars betydelse vi har dividerat om i några dagar. Vi, det är jag och några fränder. För att inte leva med osämja vänder vi oss till Fru ”P”. Fru P, det är en åttioårig pensionerad rektor som brukar kunna det mesta, bara hon kommer ihåg dem.

Fru P kungör högtidligt att kvintessens betyder den femte essensen, det femte elementet. Jord, eld osv Ni vet. Det femte elementet är något viktigt. Det viktigaste rentav.

Förutom kunskaper har fru P många fixa idéer. Hon tror inte på alla människors lika värde för att ta ett exempel. I början är alla värda lika mycket men sen måste var och en förtjäna sitt värde, menar hon på. Hon har en skala för människors värde. Som rojalist anser hon att det svenska kungahuset ligger näst högst på den skalan. Vi ler lite i mjugg och undrar vilka ligger i botten på skalan.

Pseudodemokrater är svaret och det kommer snabbt. Pseudo-demkokrater, det är de som missbrukar ordet demokrati. De första pseudodemokrater var antikens greker.

Nu får fru P ge sig tycker vi andra. Ordet demokrati betyder folkstyre, och det på grekiska. Såpass vet vi i alla fall. Folk och folk. Om de var av manligt kön, vuxna och inte hade förslavats, replikerar fru P. Med den definitionen är både prästernas Iran och talibanernas Afghanistan demokratier.

Från Grekland går fru P vidare till demokratiska folkrepubliker. Sådana har vi haft några stycken utav under historiens lopp. Det var i demokratiska follkrepubliker oliktänkande fängslades, torterades och försvann.

Det finns grader även i h:vetet. Det vet alla som läst sin Dante Alighieri. Längst ner, i bottenskiktet av pseudodemkrater placerar Fru ”P” Nydemokrater, National-demokrater, Sverigedemokrater, Skåne-demokrater och Stadsparksdemokrater.

Men de är ju så få, nästan som om de inte finns, försöker vi oss på en lam protest.

Vad då inte finns? Sverigedemokrater är på väg in i riksdagen förutspår olyckskorpar. Tänk om det besannas.

En av oss som har lite mod kvar försöker än en gång. Vad gör det? Nydemokrati kom också in i riksdag, via den stora ingången. För att sedermera spolas ner i historiens avloppssystem. Via den smala utgången. Samma sak kommer att hända med Sverigedemokrater.

Nu kommer fru P med en förklaring som får oss alla att tystna. Visst! Om de förblir det femte hjulet. Till skillnad från den femte essensen saknar det femte hjulet betydelse. Men bara så länge bilen inte fått punka. Bilen Sverige har fyra fungerande hjul idag men tänk om den får punktering, och man blir tvungen att byta däck. Då jäklar!

Lite molokna tackar vi för oss och går hem. Var och en tänker tyst. Tänk om något regeringsparti får punka i nästa val. Det femte hjulet kan då bli lika betydelsefull som kvintessensen. Eller, vilket är ännu värre. Tänk om oppositionens trehjuling ska byggas om till en bil. Med fyra hjul och allt.

MATRECEPT MOT FINANSKRIS

Sverige är i kris. Något alla vet. Och något som gått alla förbi. Sverige i kris skriks det från flera håll men ingen tycks oroa sig särskilt svårt för det. Väl, ingen förutom de bankdirektörer som får se sina bonusar reduceras som värsta såsen.

Varför detta lugn? Antagligen för att svenska folket känner att de är i trygga händer. Det tycks finnas många som vet hur man ska leda dem ur krisen. Recept saknas inte. Och inte handlingskraft heller. Resultatet kan inte bli annat än bra.

Det finns bara ett problem. Vi vanligt folk har lite svårt att välja bland de goda recept som bjuds. Beslutsångest Ni vet. Ett sätt vore att ta det gottaste ur varje recept, ställa samman en härlig gryta och mata folket med. Ungefär som druiden i Asterix gör. Ett annat sätt, att komponera en femrättersmiddag som spänner över hela fältet. Varför välja när man kan få allt?

Och vilka recept har vi att tillgå? Börja med Maud Olofsson. Hon menar bestämt att vi ska spara oss ur krisen. Det är minsann skillnad på Maud och Torbjörn Fälldin. Maud kan ha bestämda åsikter hon. Ingen beslutsvånda här inte. Men vad blir allegorin till Mauds recept i matvärlden? ”RAGGMUNK” kanske. Utan fläsk men med lite råröda lingon. Om de är självplockade vill säga.

Kungen väljer en offensiv approach. Vi ska spendera oss ur krisen säger han. ”PERSISK KAVIAR” kallar jag hans recept för. Lite lättare att följa om hela svenska folket skulle få apanage förstås, men det är detaljer.

Mona Sahlin är minst lika proaktiv som kungen, fast på ett annat sätt. Hon föreslår att vi ger bidrag till alla som krisar. På så sätt får vi snurr på ekonomin igen. Och bidragen finansieras säkert med nya skatter. Ta från de rika och ge till de fattiga. Kruxet är att de rika inte har särskilt mycket pengar de heller. Det blir således ”FATTIGA RIDDARE” för att spinna vidare på mattemat.

Anders Borgs uppfattning - som varande finansminister och den enda som på riktigt bestämmer- påminner mer om vad Fälldin kunde ha sagt. Borg tycker att vi ska avvakta oss ur krisen. Strategin är ungefär densamma som gäller för det svenska försvaret. Om vi inga soldater har kan ingen kriga mot våra soldater. Allegorin i matvärlden borde vara jag vet inte vad. ”HUNGER” kanske?

Vad Sverigedemokrater har för recept vet jag inte. Inte heller vad Bert Carlsson, som nybliven matexpert, skulle förorda. Sannolikt vill någon av dem att man kastar ut alla invandrare. Det blir billigare kris då. Man kan börja med valloner, ester, tyskar och finnar och sist men inte minst muslimer. Muslimer är nämligen ett eget folkslag i deras terminologi. Och vad heter denna maträtt? ”SAUER KRAUT” är ett förslag gott som något.

Vi börjar få ihop våran femrätters meny mot krisen i Sverige:

* Som aperitif serveras Borgs Hunger, det är den bästa kryddan sägs det.
* Därefter kommer Raggmunkar med Persisk kaviar på. Till det serveras en drink bestående av 50% champagne och 50% hembränt.
* Sedan kan vi bryta smakinriktning med några välvalda ord från Lars Ohly. Han borde ha sagt några välvalda ord någon gång.
* Ohlys ord får brygga vidare till huvudrätten som är Mona Sahlins Fattiga riddare. Att förtäras med ljummet Norrlandsguld till.
* Måltiden kan avslutas med Surkål som efterrätt. För att slippa den sura eftersmaken i munnen kan man blanda lite sockersöta ord från Maurit Paulsen i det hela.

En kunglig middag således. Ett, tu, tre och Sverige är ur kris. Utan att behöva flyga in porslinet från fjärran. Inte undra på att folk inte oroar sig för krisen?

BONUS OCH OBRUKBARA VAPEN

Salhlins vapen obrukbart, läste jag bland tidningsrubriker i morse. Artikeln handlade mest direktörsbonusar och om Wanja Lundin Wedin, numera känd som Törnrosa. Ibland är det riktigt roligt att läsa tidningarna till morgonkaffet.

Jag har som synes, möblerat om i livet på senare tid. Trappat ner på jobbet och skaffat mer fritid. Har en engelsk granne på landet som har gjort samma sak långt före mig. ”Down shifting” kallar han det. Man jobbar mindre, tjänar mindre, och har lägre utgifter. En grundförutsättning för att kunna down shifta är att man har någon form av livsbesparing, fallskärm eller bonus att kvittera ut. Med tanke på den debatt som rasar ut i samhället kommer det bli allt svårare att idka det i framtiden.På frivillig basis så att säga. Möjligheten finns alltid kvar att få sparken, bli utstämplad ur A-kassan och trappa ner

Att ”down shifta” har både ont , och gott med sig. Det går t ex att ägna tid åt familjen, idka umgänge och skotta snön. Officiella tillställningar blir dock färre och bordsplaceringen flyttas allt närmare dörren. Vad som är gott och vad som är ont i det hela kan man undra över. Men att få läsa tidningen i lugn och ro, fantasiera kring dess innehåll, och t.o.m. kommentera dem är en lyx som definitivt hör till den goda sidan av fenomenet.

Ta häromdan t ex. Jag såg en bild på Mona Sahlin i tidningen, jämte sin ärkerival Reinfeldt. Sahlin börjar bli väldigt lik Andreas Carlgren. De har mig veterligt inget släktband med varandra så jag kunde låta fantasin skena i väg, om hur Sahlins pappa, och Carlgrens mamma kände varandra i sin ungdom, eller om det var tvärtom. Alltså Carlgrens pappa och Sahlins mamma. Ni ser själva! Har man trappat ner finns det tid, och utrymme för fantasier av allehanda slag. Man kanske borde börja släktforska.

Inte i sin egen historia utan i Monas, och Andreas. För att hitta bevis för hypotesen. De är ju väldigt lika varann trots allt.

Men nu vill alla avskaffa möjligheten till fria fantasier. Maud Olofsson vill t ex ta bort bonusmöjligheten för statliga direktörer. Hon ville absolut ha dem kvar för något år sen men tiderna förändras. Wanja Lundin Wedin är också emot bonusar. Det har hon alltid varit. Har någon direktör någonsin beviljats bonus av henne är det genom fusk. Man har lurat henne helt enkelt, och det femton år i rad. Eller som någon lustigkurre uttryckte det; Hon måste sovit sig igenom styrelsemöten de senaste femton åren. Ända tills Tomas Östros kysste henne vaken.

Jag säger bara ”låt bli!” Ta inte bort möjligheten till bonus! Av flera skäl. De flesta direktörer kommer nämligen att få löneförhöjning som kompensation för utebliven bonus. Om ett par år när konjunkturen vänder kommer bonussystemen tillbaka i alla fall. Annars dräneras landet på skarphjärnor. (Ironi, skribentens anmärkning). Det hela slutar med återinförande av bonusar, uppe på toppen av höjda löner. Och inte nog med det. Utan bonus kan man inte down shifta, läsa tidningar och undra över viktig fakta. Typ huruvida Mona och Andreas är släkt med varandra eller ej.

Men det här med obrukbart vapen. Hur kommer det in i bilden? Man tänker genast på en gammal skivbolagsdirektör. Han som behandlade sin prostatacancer, och som har ett obrukbart vapen. Kom inte och säg att Mona Sahlin är släkt med honom också. Hon kan ju för fasiken inte vara släkt med halva politikerkåren.

BRÖD, KAKOR OCH FINANSKRIS

Har de inget bröd får de äta kakor sa drottning Marie Antoinette på den tiden det begav sig. Drottningen förpassades kort därefter till historien. Citatet har också gått till historien men det är en annan historia. Och den historien hör inte hit.

Hör hit gör däremot faktum att jag känner någon som titulerar sig direktör. Musikdirektör. Jag är inte så bevandrad i titulaturvärlden men denna titel låter väldigt fint i mina öron. Min bekant är också väldigt fin. Både som människa, och i sina manér. Han är inte så välbärgade som man skulle kunna få för sig genom att höra den fina titeln. I ärlighetens namn är han inte alls välbärgad. Han är rent av fattig. Går iofs omkring i fina Hollington-kostymer men dem har han haft de senaste tjugo åren. Trådslitna är bara förnamnet.

Rik eller inte, han har i alla fall fin uppfostran, med viss förkärlek till det nobla. Igår kväll t ex. Då skulle han hem till oss och äta middag. Ska jag ha något med mig? frågade han. På sådana frågor brukar jag alltid svara JA per default. Du kan väl ta med dig ett par öl eller så.

Vi skulle ha ugnsbakad falukorv. På en bädd av pasta allegro, och sötsur reducerad tomat nektar där till. Snabbmakaroner och ketchup kallas det i folkmun.

Musikdirektören dök upp något efter utsatt tid. I vardera handen hade han tre pavor italienskt rödtjut. Vad är det med dig? undrade jag lite försynt. Det är en vanlig tisdag och vi är ju bara tre pers. Nu är det dags att spendera. Vi ska konsumera oss ur krisen! Sa han och skorrade lite på R:en.

Något senare kom han med en mera handfast förklaring. Nu är det dags att spendera. Det är så man löser den ekonomiska

krisen. Detta råd har kungen gett. Och hans majestät om någon borde veta hur man gör.

Jag försökte hävda inför vår vän att kungens råd hade italienarna som adressat. Tanken var att de skulle köpa svenska produkter som Pettson, Alfons Åberg, Ikeamöbler, Ericssonväxlar mm. Inte att han skulle köpa sex flaskor italienskt vin av tvivelaktig härkomst. För att dricka till ett halvkilo falukorv.

Mina tafatta försök till tolkning bet inte på musikdirektörn. Kungen vet nog mycket bättre än Du var hans slutgiltiga statement i sann rojalistisk anda.

Det var bara att finna sig i situationen och spela med. Ett spel med ett högt pris. Baksmälla dagen därpå. Åtta magnecyl och åtskilliga koppar kaffe gick åt. Det var väl bra ur ett konsumtionsperspektiv. Man vill ju gärna dra sitt strå till stacken. Nu har vi hjälpt till att spendera oss ur krisen.

Avslutningsvis vill jag understryka att det naturligtvis inte finns någon likhet mellan kungens bevingade ord och Marie Antoinettes uttalande. Jag råkade bara ha hennes uttalande till hands och använde det som utfyllnad för att få längre blogg.

K som i Kollektivtrafik

”K” är expert på kollektivtrafik. Inte enbart genom att åka tunnelbana och sånt, utan på riktigt. Hon livnär sig på att konsulta i ämnet. Rådgivning heter det brukar hon säga själv. Konsult låter så billigt på något sätt.

”K” är inte bara konsult, hon är miljömedveten också. Sorterar sopor, dricker oflaskat vatten och köper lågenergilampor. Gissa hennes glädje när hon fick i uppdrag att studera förbättringar i kollektivtrafiken i Stockholm. Med syfte att stimulera åkandet och förbättra miljön.

Vad får åtgärderna kosta var hennes första fråga till uppdragsgivaren. Frågan snudd på kostade henne uppdraget. Du! Sa uppdragsgivaren med myndig stämma. Dina konkurrenter har lovat oss inkomster i miljard klass som följd av åtgärder. Uppdragsgivaren var en stentuff typ. Han visste vad han pratade om. Och hon visste att han hade rätt, avseende det tidigare arbete som andra hade genomfört. Och som var känt av alla. Trängselskatten. Man får betala staten när man vill trängas. Och ju trängre, desto dyrare.

Konceptet är enkelt. Till stan får bara de komma som är täta, och oansvariga. De andra får lämna bilen hemma. Eller åtminstone vid infartsparkeringen. Om det nu finns någon sådan att tillgå, förstås. Resultatet blir mindre trängsel, bättre miljö och finare finanser för staten. Till på köpet blir stadsbilden vackrare. I stället för kreti och pletis gamla vrak får vi se en homogen bilpark. Merca, Lexus & BMW. Med kuriöst inslag av några miljöbilar.

Projektet kostar visserligen en slant initialt men i slutändan ska staten tjäna grova pengar, redan om ett år, eller tio, eller så. Det

kanske finns en risk att staten inte tjänar några pengar alls, och att miljön inte blir bättre men även då är projektet bra. Det skapar arbetstillfällen. Ett hundratal konsulter, ett tiotal företag, tre myndigheter, två departement och en kommunförvaltning får jobb.

K har studerat såväl det projektet som förutsättningarna för sitt eget uppdrag noga. Kollektivtrafiken i Stockholm kostar nära på femton miljarder per år i. En tredje del av dessa miljarder kommer från biljettintäkter. Resten från subventioner. I stort sett går hälften av biljettintäkterna åt att administrera systemet. Systemet med biljettintäkter. Netto ett par miljarder. Ungefär samma summa som överskottet från trängselskatten beräknas bli.
K är kreativ. Hon inser att hon inte kan upprepa succén med Trängselskatten. Nytänkande behövs. Och tänker gör hon så det knakar. Det ska gudarna veta. I dagarna sex tänker K. På den sjunde dagen skriker hon ”Eureka”. Det betyder ungefär ”jag funnit”. På ren grekiska.

Men för guds skull! Ta pengarna från trängselskatten och släpp kollektivtrafiken fri. Alla får åka gratis. Vart de vill, och hur mycket de vill. Den lilla intäkt biljettpriserna skulle inbringa täcks av vad de som vill trängas in i stan är bredda att betala. Då kommer många fler att åka kollektiv. Koldioxidutsläppet minskar och politiker vinner poäng. Allt utan att behöva satsa ett öre.

Inte då! Samtliga experter gjorde tummen ner. Varje statlig utredning läses normalt av 1, 6 personer, inklusive författaren. Men just denna utredning var det många som visade intresse för. Och alla var negativa. På fem blotta sekunder söndersmulades K’s förslag fullständigt. Extremt! Orealistiskt! Naivt! För att ta några omdömen ur högen.

För det första förlorar massa människor - inklusive biljettkontrollanter- sitt arbete. Biljettkontrollanter, det är de som bötfäller de medborgare som plankat. En yrkesgrupp samhället inte klarar sig förutan.

För det andra tror ingen på att det kommer att finnas något överskott från trängselhistorien på bra länge. Hur skulle då gapet efter uteblivna biljettintäkter fyllas?

Och för det tredje skulle trafikkollektivet kollapsa om för många människor bestämde sig för att använda sig utav den. Stockholms kollektivtrafik är inte dimensionerat för att ta emot särskilt många. Kollektivåkandet bör visserligen stimuleras men på en lagom nivå.

K får ut sitt arvode i alla fall. Utredningen hamnar i Statens Runda Arkiv SRA och stafettpinnen går vidare till nästa utredare. Allt för att hitta en lagom djärv lösning på problemet.