Kvintessens är ett ord vars betydelse vi har dividerat om i några dagar. Vi, det är jag och några fränder. För att inte leva med osämja vänder vi oss till Fru ”P”. Fru P, det är en åttioårig pensionerad rektor som brukar kunna det mesta, bara hon kommer ihåg dem.
Fru P kungör högtidligt att kvintessens betyder den femte essensen, det femte elementet. Jord, eld osv Ni vet. Det femte elementet är något viktigt. Det viktigaste rentav.
Förutom kunskaper har fru P många fixa idéer. Hon tror inte på alla människors lika värde för att ta ett exempel. I början är alla värda lika mycket men sen måste var och en förtjäna sitt värde, menar hon på. Hon har en skala för människors värde. Som rojalist anser hon att det svenska kungahuset ligger näst högst på den skalan. Vi ler lite i mjugg och undrar vilka ligger i botten på skalan.
Pseudodemokrater är svaret och det kommer snabbt. Pseudo-demkokrater, det är de som missbrukar ordet demokrati. De första pseudodemokrater var antikens greker.
Nu får fru P ge sig tycker vi andra. Ordet demokrati betyder folkstyre, och det på grekiska. Såpass vet vi i alla fall. Folk och folk. Om de var av manligt kön, vuxna och inte hade förslavats, replikerar fru P. Med den definitionen är både prästernas Iran och talibanernas Afghanistan demokratier.
Från Grekland går fru P vidare till demokratiska folkrepubliker. Sådana har vi haft några stycken utav under historiens lopp. Det var i demokratiska follkrepubliker oliktänkande fängslades, torterades och försvann.
Det finns grader även i h:vetet. Det vet alla som läst sin Dante Alighieri. Längst ner, i bottenskiktet av pseudodemkrater placerar Fru ”P” Nydemokrater, National-demokrater, Sverigedemokrater, Skåne-demokrater och Stadsparksdemokrater.
Men de är ju så få, nästan som om de inte finns, försöker vi oss på en lam protest.
Vad då inte finns? Sverigedemokrater är på väg in i riksdagen förutspår olyckskorpar. Tänk om det besannas.
En av oss som har lite mod kvar försöker än en gång. Vad gör det? Nydemokrati kom också in i riksdag, via den stora ingången. För att sedermera spolas ner i historiens avloppssystem. Via den smala utgången. Samma sak kommer att hända med Sverigedemokrater.
Nu kommer fru P med en förklaring som får oss alla att tystna. Visst! Om de förblir det femte hjulet. Till skillnad från den femte essensen saknar det femte hjulet betydelse. Men bara så länge bilen inte fått punka. Bilen Sverige har fyra fungerande hjul idag men tänk om den får punktering, och man blir tvungen att byta däck. Då jäklar!
Lite molokna tackar vi för oss och går hem. Var och en tänker tyst. Tänk om något regeringsparti får punka i nästa val. Det femte hjulet kan då bli lika betydelsefull som kvintessensen. Eller, vilket är ännu värre. Tänk om oppositionens trehjuling ska byggas om till en bil. Med fyra hjul och allt.
lördag 28 mars 2009
fredag 27 mars 2009
MATRECEPT MOT FINANSKRIS
Sverige är i kris. Något alla vet. Och något som gått alla förbi. Sverige i kris skriks det från flera håll men ingen tycks oroa sig särskilt svårt för det. Väl, ingen förutom de bankdirektörer som får se sina bonusar reduceras som värsta såsen.
Varför detta lugn? Antagligen för att svenska folket känner att de är i trygga händer. Det tycks finnas många som vet hur man ska leda dem ur krisen. Recept saknas inte. Och inte handlingskraft heller. Resultatet kan inte bli annat än bra.
Det finns bara ett problem. Vi vanligt folk har lite svårt att välja bland de goda recept som bjuds. Beslutsångest Ni vet. Ett sätt vore att ta det gottaste ur varje recept, ställa samman en härlig gryta och mata folket med. Ungefär som druiden i Asterix gör. Ett annat sätt, att komponera en femrättersmiddag som spänner över hela fältet. Varför välja när man kan få allt?
Och vilka recept har vi att tillgå? Börja med Maud Olofsson. Hon menar bestämt att vi ska spara oss ur krisen. Det är minsann skillnad på Maud och Torbjörn Fälldin. Maud kan ha bestämda åsikter hon. Ingen beslutsvånda här inte. Men vad blir allegorin till Mauds recept i matvärlden? ”RAGGMUNK” kanske. Utan fläsk men med lite råröda lingon. Om de är självplockade vill säga.
Kungen väljer en offensiv approach. Vi ska spendera oss ur krisen säger han. ”PERSISK KAVIAR” kallar jag hans recept för. Lite lättare att följa om hela svenska folket skulle få apanage förstås, men det är detaljer.
Mona Sahlin är minst lika proaktiv som kungen, fast på ett annat sätt. Hon föreslår att vi ger bidrag till alla som krisar. På så sätt får vi snurr på ekonomin igen. Och bidragen finansieras säkert med nya skatter. Ta från de rika och ge till de fattiga. Kruxet är att de rika inte har särskilt mycket pengar de heller. Det blir således ”FATTIGA RIDDARE” för att spinna vidare på mattemat.
Anders Borgs uppfattning - som varande finansminister och den enda som på riktigt bestämmer- påminner mer om vad Fälldin kunde ha sagt. Borg tycker att vi ska avvakta oss ur krisen. Strategin är ungefär densamma som gäller för det svenska försvaret. Om vi inga soldater har kan ingen kriga mot våra soldater. Allegorin i matvärlden borde vara jag vet inte vad. ”HUNGER” kanske?
Vad Sverigedemokrater har för recept vet jag inte. Inte heller vad Bert Carlsson, som nybliven matexpert, skulle förorda. Sannolikt vill någon av dem att man kastar ut alla invandrare. Det blir billigare kris då. Man kan börja med valloner, ester, tyskar och finnar och sist men inte minst muslimer. Muslimer är nämligen ett eget folkslag i deras terminologi. Och vad heter denna maträtt? ”SAUER KRAUT” är ett förslag gott som något.
Vi börjar få ihop våran femrätters meny mot krisen i Sverige:
* Som aperitif serveras Borgs Hunger, det är den bästa kryddan sägs det.
* Därefter kommer Raggmunkar med Persisk kaviar på. Till det serveras en drink bestående av 50% champagne och 50% hembränt.
* Sedan kan vi bryta smakinriktning med några välvalda ord från Lars Ohly. Han borde ha sagt några välvalda ord någon gång.
* Ohlys ord får brygga vidare till huvudrätten som är Mona Sahlins Fattiga riddare. Att förtäras med ljummet Norrlandsguld till.
* Måltiden kan avslutas med Surkål som efterrätt. För att slippa den sura eftersmaken i munnen kan man blanda lite sockersöta ord från Maurit Paulsen i det hela.
En kunglig middag således. Ett, tu, tre och Sverige är ur kris. Utan att behöva flyga in porslinet från fjärran. Inte undra på att folk inte oroar sig för krisen?
Varför detta lugn? Antagligen för att svenska folket känner att de är i trygga händer. Det tycks finnas många som vet hur man ska leda dem ur krisen. Recept saknas inte. Och inte handlingskraft heller. Resultatet kan inte bli annat än bra.
Det finns bara ett problem. Vi vanligt folk har lite svårt att välja bland de goda recept som bjuds. Beslutsångest Ni vet. Ett sätt vore att ta det gottaste ur varje recept, ställa samman en härlig gryta och mata folket med. Ungefär som druiden i Asterix gör. Ett annat sätt, att komponera en femrättersmiddag som spänner över hela fältet. Varför välja när man kan få allt?
Och vilka recept har vi att tillgå? Börja med Maud Olofsson. Hon menar bestämt att vi ska spara oss ur krisen. Det är minsann skillnad på Maud och Torbjörn Fälldin. Maud kan ha bestämda åsikter hon. Ingen beslutsvånda här inte. Men vad blir allegorin till Mauds recept i matvärlden? ”RAGGMUNK” kanske. Utan fläsk men med lite råröda lingon. Om de är självplockade vill säga.
Kungen väljer en offensiv approach. Vi ska spendera oss ur krisen säger han. ”PERSISK KAVIAR” kallar jag hans recept för. Lite lättare att följa om hela svenska folket skulle få apanage förstås, men det är detaljer.
Mona Sahlin är minst lika proaktiv som kungen, fast på ett annat sätt. Hon föreslår att vi ger bidrag till alla som krisar. På så sätt får vi snurr på ekonomin igen. Och bidragen finansieras säkert med nya skatter. Ta från de rika och ge till de fattiga. Kruxet är att de rika inte har särskilt mycket pengar de heller. Det blir således ”FATTIGA RIDDARE” för att spinna vidare på mattemat.
Anders Borgs uppfattning - som varande finansminister och den enda som på riktigt bestämmer- påminner mer om vad Fälldin kunde ha sagt. Borg tycker att vi ska avvakta oss ur krisen. Strategin är ungefär densamma som gäller för det svenska försvaret. Om vi inga soldater har kan ingen kriga mot våra soldater. Allegorin i matvärlden borde vara jag vet inte vad. ”HUNGER” kanske?
Vad Sverigedemokrater har för recept vet jag inte. Inte heller vad Bert Carlsson, som nybliven matexpert, skulle förorda. Sannolikt vill någon av dem att man kastar ut alla invandrare. Det blir billigare kris då. Man kan börja med valloner, ester, tyskar och finnar och sist men inte minst muslimer. Muslimer är nämligen ett eget folkslag i deras terminologi. Och vad heter denna maträtt? ”SAUER KRAUT” är ett förslag gott som något.
Vi börjar få ihop våran femrätters meny mot krisen i Sverige:
* Som aperitif serveras Borgs Hunger, det är den bästa kryddan sägs det.
* Därefter kommer Raggmunkar med Persisk kaviar på. Till det serveras en drink bestående av 50% champagne och 50% hembränt.
* Sedan kan vi bryta smakinriktning med några välvalda ord från Lars Ohly. Han borde ha sagt några välvalda ord någon gång.
* Ohlys ord får brygga vidare till huvudrätten som är Mona Sahlins Fattiga riddare. Att förtäras med ljummet Norrlandsguld till.
* Måltiden kan avslutas med Surkål som efterrätt. För att slippa den sura eftersmaken i munnen kan man blanda lite sockersöta ord från Maurit Paulsen i det hela.
En kunglig middag således. Ett, tu, tre och Sverige är ur kris. Utan att behöva flyga in porslinet från fjärran. Inte undra på att folk inte oroar sig för krisen?
onsdag 25 mars 2009
BONUS OCH OBRUKBARA VAPEN
Salhlins vapen obrukbart, läste jag bland tidningsrubriker i morse. Artikeln handlade mest direktörsbonusar och om Wanja Lundin Wedin, numera känd som Törnrosa. Ibland är det riktigt roligt att läsa tidningarna till morgonkaffet.
Jag har som synes, möblerat om i livet på senare tid. Trappat ner på jobbet och skaffat mer fritid. Har en engelsk granne på landet som har gjort samma sak långt före mig. ”Down shifting” kallar han det. Man jobbar mindre, tjänar mindre, och har lägre utgifter. En grundförutsättning för att kunna down shifta är att man har någon form av livsbesparing, fallskärm eller bonus att kvittera ut. Med tanke på den debatt som rasar ut i samhället kommer det bli allt svårare att idka det i framtiden.På frivillig basis så att säga. Möjligheten finns alltid kvar att få sparken, bli utstämplad ur A-kassan och trappa ner
Att ”down shifta” har både ont , och gott med sig. Det går t ex att ägna tid åt familjen, idka umgänge och skotta snön. Officiella tillställningar blir dock färre och bordsplaceringen flyttas allt närmare dörren. Vad som är gott och vad som är ont i det hela kan man undra över. Men att få läsa tidningen i lugn och ro, fantasiera kring dess innehåll, och t.o.m. kommentera dem är en lyx som definitivt hör till den goda sidan av fenomenet.
Ta häromdan t ex. Jag såg en bild på Mona Sahlin i tidningen, jämte sin ärkerival Reinfeldt. Sahlin börjar bli väldigt lik Andreas Carlgren. De har mig veterligt inget släktband med varandra så jag kunde låta fantasin skena i väg, om hur Sahlins pappa, och Carlgrens mamma kände varandra i sin ungdom, eller om det var tvärtom. Alltså Carlgrens pappa och Sahlins mamma. Ni ser själva! Har man trappat ner finns det tid, och utrymme för fantasier av allehanda slag. Man kanske borde börja släktforska.
Inte i sin egen historia utan i Monas, och Andreas. För att hitta bevis för hypotesen. De är ju väldigt lika varann trots allt.
Men nu vill alla avskaffa möjligheten till fria fantasier. Maud Olofsson vill t ex ta bort bonusmöjligheten för statliga direktörer. Hon ville absolut ha dem kvar för något år sen men tiderna förändras. Wanja Lundin Wedin är också emot bonusar. Det har hon alltid varit. Har någon direktör någonsin beviljats bonus av henne är det genom fusk. Man har lurat henne helt enkelt, och det femton år i rad. Eller som någon lustigkurre uttryckte det; Hon måste sovit sig igenom styrelsemöten de senaste femton åren. Ända tills Tomas Östros kysste henne vaken.
Jag säger bara ”låt bli!” Ta inte bort möjligheten till bonus! Av flera skäl. De flesta direktörer kommer nämligen att få löneförhöjning som kompensation för utebliven bonus. Om ett par år när konjunkturen vänder kommer bonussystemen tillbaka i alla fall. Annars dräneras landet på skarphjärnor. (Ironi, skribentens anmärkning). Det hela slutar med återinförande av bonusar, uppe på toppen av höjda löner. Och inte nog med det. Utan bonus kan man inte down shifta, läsa tidningar och undra över viktig fakta. Typ huruvida Mona och Andreas är släkt med varandra eller ej.
Men det här med obrukbart vapen. Hur kommer det in i bilden? Man tänker genast på en gammal skivbolagsdirektör. Han som behandlade sin prostatacancer, och som har ett obrukbart vapen. Kom inte och säg att Mona Sahlin är släkt med honom också. Hon kan ju för fasiken inte vara släkt med halva politikerkåren.
Jag har som synes, möblerat om i livet på senare tid. Trappat ner på jobbet och skaffat mer fritid. Har en engelsk granne på landet som har gjort samma sak långt före mig. ”Down shifting” kallar han det. Man jobbar mindre, tjänar mindre, och har lägre utgifter. En grundförutsättning för att kunna down shifta är att man har någon form av livsbesparing, fallskärm eller bonus att kvittera ut. Med tanke på den debatt som rasar ut i samhället kommer det bli allt svårare att idka det i framtiden.På frivillig basis så att säga. Möjligheten finns alltid kvar att få sparken, bli utstämplad ur A-kassan och trappa ner
Att ”down shifta” har både ont , och gott med sig. Det går t ex att ägna tid åt familjen, idka umgänge och skotta snön. Officiella tillställningar blir dock färre och bordsplaceringen flyttas allt närmare dörren. Vad som är gott och vad som är ont i det hela kan man undra över. Men att få läsa tidningen i lugn och ro, fantasiera kring dess innehåll, och t.o.m. kommentera dem är en lyx som definitivt hör till den goda sidan av fenomenet.
Ta häromdan t ex. Jag såg en bild på Mona Sahlin i tidningen, jämte sin ärkerival Reinfeldt. Sahlin börjar bli väldigt lik Andreas Carlgren. De har mig veterligt inget släktband med varandra så jag kunde låta fantasin skena i väg, om hur Sahlins pappa, och Carlgrens mamma kände varandra i sin ungdom, eller om det var tvärtom. Alltså Carlgrens pappa och Sahlins mamma. Ni ser själva! Har man trappat ner finns det tid, och utrymme för fantasier av allehanda slag. Man kanske borde börja släktforska.
Inte i sin egen historia utan i Monas, och Andreas. För att hitta bevis för hypotesen. De är ju väldigt lika varann trots allt.
Men nu vill alla avskaffa möjligheten till fria fantasier. Maud Olofsson vill t ex ta bort bonusmöjligheten för statliga direktörer. Hon ville absolut ha dem kvar för något år sen men tiderna förändras. Wanja Lundin Wedin är också emot bonusar. Det har hon alltid varit. Har någon direktör någonsin beviljats bonus av henne är det genom fusk. Man har lurat henne helt enkelt, och det femton år i rad. Eller som någon lustigkurre uttryckte det; Hon måste sovit sig igenom styrelsemöten de senaste femton åren. Ända tills Tomas Östros kysste henne vaken.
Jag säger bara ”låt bli!” Ta inte bort möjligheten till bonus! Av flera skäl. De flesta direktörer kommer nämligen att få löneförhöjning som kompensation för utebliven bonus. Om ett par år när konjunkturen vänder kommer bonussystemen tillbaka i alla fall. Annars dräneras landet på skarphjärnor. (Ironi, skribentens anmärkning). Det hela slutar med återinförande av bonusar, uppe på toppen av höjda löner. Och inte nog med det. Utan bonus kan man inte down shifta, läsa tidningar och undra över viktig fakta. Typ huruvida Mona och Andreas är släkt med varandra eller ej.
Men det här med obrukbart vapen. Hur kommer det in i bilden? Man tänker genast på en gammal skivbolagsdirektör. Han som behandlade sin prostatacancer, och som har ett obrukbart vapen. Kom inte och säg att Mona Sahlin är släkt med honom också. Hon kan ju för fasiken inte vara släkt med halva politikerkåren.
tisdag 24 mars 2009
BRÖD, KAKOR OCH FINANSKRIS
Har de inget bröd får de äta kakor sa drottning Marie Antoinette på den tiden det begav sig. Drottningen förpassades kort därefter till historien. Citatet har också gått till historien men det är en annan historia. Och den historien hör inte hit.
Hör hit gör däremot faktum att jag känner någon som titulerar sig direktör. Musikdirektör. Jag är inte så bevandrad i titulaturvärlden men denna titel låter väldigt fint i mina öron. Min bekant är också väldigt fin. Både som människa, och i sina manér. Han är inte så välbärgade som man skulle kunna få för sig genom att höra den fina titeln. I ärlighetens namn är han inte alls välbärgad. Han är rent av fattig. Går iofs omkring i fina Hollington-kostymer men dem har han haft de senaste tjugo åren. Trådslitna är bara förnamnet.
Rik eller inte, han har i alla fall fin uppfostran, med viss förkärlek till det nobla. Igår kväll t ex. Då skulle han hem till oss och äta middag. Ska jag ha något med mig? frågade han. På sådana frågor brukar jag alltid svara JA per default. Du kan väl ta med dig ett par öl eller så.
Vi skulle ha ugnsbakad falukorv. På en bädd av pasta allegro, och sötsur reducerad tomat nektar där till. Snabbmakaroner och ketchup kallas det i folkmun.
Musikdirektören dök upp något efter utsatt tid. I vardera handen hade han tre pavor italienskt rödtjut. Vad är det med dig? undrade jag lite försynt. Det är en vanlig tisdag och vi är ju bara tre pers. Nu är det dags att spendera. Vi ska konsumera oss ur krisen! Sa han och skorrade lite på R:en.
Något senare kom han med en mera handfast förklaring. Nu är det dags att spendera. Det är så man löser den ekonomiska
krisen. Detta råd har kungen gett. Och hans majestät om någon borde veta hur man gör.
Jag försökte hävda inför vår vän att kungens råd hade italienarna som adressat. Tanken var att de skulle köpa svenska produkter som Pettson, Alfons Åberg, Ikeamöbler, Ericssonväxlar mm. Inte att han skulle köpa sex flaskor italienskt vin av tvivelaktig härkomst. För att dricka till ett halvkilo falukorv.
Mina tafatta försök till tolkning bet inte på musikdirektörn. Kungen vet nog mycket bättre än Du var hans slutgiltiga statement i sann rojalistisk anda.
Det var bara att finna sig i situationen och spela med. Ett spel med ett högt pris. Baksmälla dagen därpå. Åtta magnecyl och åtskilliga koppar kaffe gick åt. Det var väl bra ur ett konsumtionsperspektiv. Man vill ju gärna dra sitt strå till stacken. Nu har vi hjälpt till att spendera oss ur krisen.
Avslutningsvis vill jag understryka att det naturligtvis inte finns någon likhet mellan kungens bevingade ord och Marie Antoinettes uttalande. Jag råkade bara ha hennes uttalande till hands och använde det som utfyllnad för att få längre blogg.
Hör hit gör däremot faktum att jag känner någon som titulerar sig direktör. Musikdirektör. Jag är inte så bevandrad i titulaturvärlden men denna titel låter väldigt fint i mina öron. Min bekant är också väldigt fin. Både som människa, och i sina manér. Han är inte så välbärgade som man skulle kunna få för sig genom att höra den fina titeln. I ärlighetens namn är han inte alls välbärgad. Han är rent av fattig. Går iofs omkring i fina Hollington-kostymer men dem har han haft de senaste tjugo åren. Trådslitna är bara förnamnet.
Rik eller inte, han har i alla fall fin uppfostran, med viss förkärlek till det nobla. Igår kväll t ex. Då skulle han hem till oss och äta middag. Ska jag ha något med mig? frågade han. På sådana frågor brukar jag alltid svara JA per default. Du kan väl ta med dig ett par öl eller så.
Vi skulle ha ugnsbakad falukorv. På en bädd av pasta allegro, och sötsur reducerad tomat nektar där till. Snabbmakaroner och ketchup kallas det i folkmun.
Musikdirektören dök upp något efter utsatt tid. I vardera handen hade han tre pavor italienskt rödtjut. Vad är det med dig? undrade jag lite försynt. Det är en vanlig tisdag och vi är ju bara tre pers. Nu är det dags att spendera. Vi ska konsumera oss ur krisen! Sa han och skorrade lite på R:en.
Något senare kom han med en mera handfast förklaring. Nu är det dags att spendera. Det är så man löser den ekonomiska
krisen. Detta råd har kungen gett. Och hans majestät om någon borde veta hur man gör.
Jag försökte hävda inför vår vän att kungens råd hade italienarna som adressat. Tanken var att de skulle köpa svenska produkter som Pettson, Alfons Åberg, Ikeamöbler, Ericssonväxlar mm. Inte att han skulle köpa sex flaskor italienskt vin av tvivelaktig härkomst. För att dricka till ett halvkilo falukorv.
Mina tafatta försök till tolkning bet inte på musikdirektörn. Kungen vet nog mycket bättre än Du var hans slutgiltiga statement i sann rojalistisk anda.
Det var bara att finna sig i situationen och spela med. Ett spel med ett högt pris. Baksmälla dagen därpå. Åtta magnecyl och åtskilliga koppar kaffe gick åt. Det var väl bra ur ett konsumtionsperspektiv. Man vill ju gärna dra sitt strå till stacken. Nu har vi hjälpt till att spendera oss ur krisen.
Avslutningsvis vill jag understryka att det naturligtvis inte finns någon likhet mellan kungens bevingade ord och Marie Antoinettes uttalande. Jag råkade bara ha hennes uttalande till hands och använde det som utfyllnad för att få längre blogg.
lördag 21 mars 2009
K som i Kollektivtrafik
”K” är expert på kollektivtrafik. Inte enbart genom att åka tunnelbana och sånt, utan på riktigt. Hon livnär sig på att konsulta i ämnet. Rådgivning heter det brukar hon säga själv. Konsult låter så billigt på något sätt.
”K” är inte bara konsult, hon är miljömedveten också. Sorterar sopor, dricker oflaskat vatten och köper lågenergilampor. Gissa hennes glädje när hon fick i uppdrag att studera förbättringar i kollektivtrafiken i Stockholm. Med syfte att stimulera åkandet och förbättra miljön.
Vad får åtgärderna kosta var hennes första fråga till uppdragsgivaren. Frågan snudd på kostade henne uppdraget. Du! Sa uppdragsgivaren med myndig stämma. Dina konkurrenter har lovat oss inkomster i miljard klass som följd av åtgärder. Uppdragsgivaren var en stentuff typ. Han visste vad han pratade om. Och hon visste att han hade rätt, avseende det tidigare arbete som andra hade genomfört. Och som var känt av alla. Trängselskatten. Man får betala staten när man vill trängas. Och ju trängre, desto dyrare.
Konceptet är enkelt. Till stan får bara de komma som är täta, och oansvariga. De andra får lämna bilen hemma. Eller åtminstone vid infartsparkeringen. Om det nu finns någon sådan att tillgå, förstås. Resultatet blir mindre trängsel, bättre miljö och finare finanser för staten. Till på köpet blir stadsbilden vackrare. I stället för kreti och pletis gamla vrak får vi se en homogen bilpark. Merca, Lexus & BMW. Med kuriöst inslag av några miljöbilar.
Projektet kostar visserligen en slant initialt men i slutändan ska staten tjäna grova pengar, redan om ett år, eller tio, eller så. Det
kanske finns en risk att staten inte tjänar några pengar alls, och att miljön inte blir bättre men även då är projektet bra. Det skapar arbetstillfällen. Ett hundratal konsulter, ett tiotal företag, tre myndigheter, två departement och en kommunförvaltning får jobb.
K har studerat såväl det projektet som förutsättningarna för sitt eget uppdrag noga. Kollektivtrafiken i Stockholm kostar nära på femton miljarder per år i. En tredje del av dessa miljarder kommer från biljettintäkter. Resten från subventioner. I stort sett går hälften av biljettintäkterna åt att administrera systemet. Systemet med biljettintäkter. Netto ett par miljarder. Ungefär samma summa som överskottet från trängselskatten beräknas bli.
K är kreativ. Hon inser att hon inte kan upprepa succén med Trängselskatten. Nytänkande behövs. Och tänker gör hon så det knakar. Det ska gudarna veta. I dagarna sex tänker K. På den sjunde dagen skriker hon ”Eureka”. Det betyder ungefär ”jag funnit”. På ren grekiska.
Men för guds skull! Ta pengarna från trängselskatten och släpp kollektivtrafiken fri. Alla får åka gratis. Vart de vill, och hur mycket de vill. Den lilla intäkt biljettpriserna skulle inbringa täcks av vad de som vill trängas in i stan är bredda att betala. Då kommer många fler att åka kollektiv. Koldioxidutsläppet minskar och politiker vinner poäng. Allt utan att behöva satsa ett öre.
Inte då! Samtliga experter gjorde tummen ner. Varje statlig utredning läses normalt av 1, 6 personer, inklusive författaren. Men just denna utredning var det många som visade intresse för. Och alla var negativa. På fem blotta sekunder söndersmulades K’s förslag fullständigt. Extremt! Orealistiskt! Naivt! För att ta några omdömen ur högen.
För det första förlorar massa människor - inklusive biljettkontrollanter- sitt arbete. Biljettkontrollanter, det är de som bötfäller de medborgare som plankat. En yrkesgrupp samhället inte klarar sig förutan.
För det andra tror ingen på att det kommer att finnas något överskott från trängselhistorien på bra länge. Hur skulle då gapet efter uteblivna biljettintäkter fyllas?
Och för det tredje skulle trafikkollektivet kollapsa om för många människor bestämde sig för att använda sig utav den. Stockholms kollektivtrafik är inte dimensionerat för att ta emot särskilt många. Kollektivåkandet bör visserligen stimuleras men på en lagom nivå.
K får ut sitt arvode i alla fall. Utredningen hamnar i Statens Runda Arkiv SRA och stafettpinnen går vidare till nästa utredare. Allt för att hitta en lagom djärv lösning på problemet.
”K” är inte bara konsult, hon är miljömedveten också. Sorterar sopor, dricker oflaskat vatten och köper lågenergilampor. Gissa hennes glädje när hon fick i uppdrag att studera förbättringar i kollektivtrafiken i Stockholm. Med syfte att stimulera åkandet och förbättra miljön.
Vad får åtgärderna kosta var hennes första fråga till uppdragsgivaren. Frågan snudd på kostade henne uppdraget. Du! Sa uppdragsgivaren med myndig stämma. Dina konkurrenter har lovat oss inkomster i miljard klass som följd av åtgärder. Uppdragsgivaren var en stentuff typ. Han visste vad han pratade om. Och hon visste att han hade rätt, avseende det tidigare arbete som andra hade genomfört. Och som var känt av alla. Trängselskatten. Man får betala staten när man vill trängas. Och ju trängre, desto dyrare.
Konceptet är enkelt. Till stan får bara de komma som är täta, och oansvariga. De andra får lämna bilen hemma. Eller åtminstone vid infartsparkeringen. Om det nu finns någon sådan att tillgå, förstås. Resultatet blir mindre trängsel, bättre miljö och finare finanser för staten. Till på köpet blir stadsbilden vackrare. I stället för kreti och pletis gamla vrak får vi se en homogen bilpark. Merca, Lexus & BMW. Med kuriöst inslag av några miljöbilar.
Projektet kostar visserligen en slant initialt men i slutändan ska staten tjäna grova pengar, redan om ett år, eller tio, eller så. Det
kanske finns en risk att staten inte tjänar några pengar alls, och att miljön inte blir bättre men även då är projektet bra. Det skapar arbetstillfällen. Ett hundratal konsulter, ett tiotal företag, tre myndigheter, två departement och en kommunförvaltning får jobb.
K har studerat såväl det projektet som förutsättningarna för sitt eget uppdrag noga. Kollektivtrafiken i Stockholm kostar nära på femton miljarder per år i. En tredje del av dessa miljarder kommer från biljettintäkter. Resten från subventioner. I stort sett går hälften av biljettintäkterna åt att administrera systemet. Systemet med biljettintäkter. Netto ett par miljarder. Ungefär samma summa som överskottet från trängselskatten beräknas bli.
K är kreativ. Hon inser att hon inte kan upprepa succén med Trängselskatten. Nytänkande behövs. Och tänker gör hon så det knakar. Det ska gudarna veta. I dagarna sex tänker K. På den sjunde dagen skriker hon ”Eureka”. Det betyder ungefär ”jag funnit”. På ren grekiska.
Men för guds skull! Ta pengarna från trängselskatten och släpp kollektivtrafiken fri. Alla får åka gratis. Vart de vill, och hur mycket de vill. Den lilla intäkt biljettpriserna skulle inbringa täcks av vad de som vill trängas in i stan är bredda att betala. Då kommer många fler att åka kollektiv. Koldioxidutsläppet minskar och politiker vinner poäng. Allt utan att behöva satsa ett öre.
Inte då! Samtliga experter gjorde tummen ner. Varje statlig utredning läses normalt av 1, 6 personer, inklusive författaren. Men just denna utredning var det många som visade intresse för. Och alla var negativa. På fem blotta sekunder söndersmulades K’s förslag fullständigt. Extremt! Orealistiskt! Naivt! För att ta några omdömen ur högen.
För det första förlorar massa människor - inklusive biljettkontrollanter- sitt arbete. Biljettkontrollanter, det är de som bötfäller de medborgare som plankat. En yrkesgrupp samhället inte klarar sig förutan.
För det andra tror ingen på att det kommer att finnas något överskott från trängselhistorien på bra länge. Hur skulle då gapet efter uteblivna biljettintäkter fyllas?
Och för det tredje skulle trafikkollektivet kollapsa om för många människor bestämde sig för att använda sig utav den. Stockholms kollektivtrafik är inte dimensionerat för att ta emot särskilt många. Kollektivåkandet bör visserligen stimuleras men på en lagom nivå.
K får ut sitt arvode i alla fall. Utredningen hamnar i Statens Runda Arkiv SRA och stafettpinnen går vidare till nästa utredare. Allt för att hitta en lagom djärv lösning på problemet.
onsdag 18 mars 2009
SEX AND THE (VATICAN) CITY
I umgängeskretsen har vi några professorer. Flera av de är professor emeritus (betyder ungefär avlagd professor) om man ska vara ärlig. Ska man vara ännu ärligare utgör de en liten minoritet av vårt umgänge. De flesta andra är - i likhet med undertecknad – dagavlönade, drängar, drönare eller Dalmasar. Alltså, själv är jag inte Dalmas, bara de andra sakerna men å andra sidan, vem vet? Ingenting är som bekant omöjligt i denna värld.
De professorer vi känner har, eller har haft olika specialiteter. Någon är fysiker, någon psykiatriker. Någon har jobbat med medicin och någon med litteratur o.s.v. En sak har de dock gemensamt. De är nämligen experter på allt. Jag har t.o.m. ett namn på fenomenet, ”professorssyndromet”. Går i korta ordalag ut på att man ska ha en uppfattning om alla frågor som finns i samhället - en bestämd uppfattning dessutom. Hör till rollen. Ta Bo Rothstein till exempel. Honom känner inte jag men alla andra tycks göra det. Därför är han ett bra exempel. Lite då och då poppar han upp i olika debatter i samhället, ibland med mycket kloka inlägg. Det finns dock tillfällen då man undrar om han är rätt man att uttala sig i just den specifika frågan. Professorssyndromet?
De finns kvinnliga genusforskare som menar på att män inte kan bli bra genusforskare, per definition, för att de är män. ”Trams” skulle salig Calle Lidbom ha sagt. Trams skulle även jag ha sagt om jag var lika modig som Lidbom, men det är jag inte. Jag väljer hellre att droppa frågan, vissla en melodi och låtsas att det regnar. Frågan har dock aktualiserats nu igen. Man kommer inte undan. Påven, den nya påven alltså, har uttalat sig om kondomer. Att de inte är bra i kampen mot aids.
Den nya påven är lite av en professorstyp. Han uttalar sig om många frågor. Häver bannlysning av tvivelaktiga biskopar och bannlyser mödrar till små gravida flickor som har blivit våldtagna av sina fäder och som gör abort. Sånt får påven gärna ägna sig åt. Att bannlysa och uppta i gemenskapen ingår väl i hans expertis. Ungefär som när den nämnde
Rothstein debatterar om statsvetenskap. Men att påven uttalar sig om sexualitet, kondomer, aidsbekämpning och framför allt intar en ställning som går diametralt emot vad alla experter på området påstår. Det är väl för mycket!! Professorsyndromet skulle jag påstå.
Testar idéen med några bekanta. En av dem, en professor emeritus, hasplar ur sig något i stil med att jag inte borde underskatta Vatikanens erfarenheter i slika frågor. Men jag köper inte hans argument. Det må vara hänt att en och annan präst glömt bort sig och gjort något litet felsteg. Är det verkligen meriterande för att uttala sig om huruvida kondomer hjälper i kampen mot aids eller inte? Jag är skeptisk!
Nu trillar Du dit själv säger säger min bekant. Använder samma argumentation som de kvinnliga genusforskarna. Man behöver inte vara höna och lägga ägg för att veta hur en bra omelett ska smaka.
Jag är fortfarande skeptisk.
De professorer vi känner har, eller har haft olika specialiteter. Någon är fysiker, någon psykiatriker. Någon har jobbat med medicin och någon med litteratur o.s.v. En sak har de dock gemensamt. De är nämligen experter på allt. Jag har t.o.m. ett namn på fenomenet, ”professorssyndromet”. Går i korta ordalag ut på att man ska ha en uppfattning om alla frågor som finns i samhället - en bestämd uppfattning dessutom. Hör till rollen. Ta Bo Rothstein till exempel. Honom känner inte jag men alla andra tycks göra det. Därför är han ett bra exempel. Lite då och då poppar han upp i olika debatter i samhället, ibland med mycket kloka inlägg. Det finns dock tillfällen då man undrar om han är rätt man att uttala sig i just den specifika frågan. Professorssyndromet?
De finns kvinnliga genusforskare som menar på att män inte kan bli bra genusforskare, per definition, för att de är män. ”Trams” skulle salig Calle Lidbom ha sagt. Trams skulle även jag ha sagt om jag var lika modig som Lidbom, men det är jag inte. Jag väljer hellre att droppa frågan, vissla en melodi och låtsas att det regnar. Frågan har dock aktualiserats nu igen. Man kommer inte undan. Påven, den nya påven alltså, har uttalat sig om kondomer. Att de inte är bra i kampen mot aids.
Den nya påven är lite av en professorstyp. Han uttalar sig om många frågor. Häver bannlysning av tvivelaktiga biskopar och bannlyser mödrar till små gravida flickor som har blivit våldtagna av sina fäder och som gör abort. Sånt får påven gärna ägna sig åt. Att bannlysa och uppta i gemenskapen ingår väl i hans expertis. Ungefär som när den nämnde
Rothstein debatterar om statsvetenskap. Men att påven uttalar sig om sexualitet, kondomer, aidsbekämpning och framför allt intar en ställning som går diametralt emot vad alla experter på området påstår. Det är väl för mycket!! Professorsyndromet skulle jag påstå.
Testar idéen med några bekanta. En av dem, en professor emeritus, hasplar ur sig något i stil med att jag inte borde underskatta Vatikanens erfarenheter i slika frågor. Men jag köper inte hans argument. Det må vara hänt att en och annan präst glömt bort sig och gjort något litet felsteg. Är det verkligen meriterande för att uttala sig om huruvida kondomer hjälper i kampen mot aids eller inte? Jag är skeptisk!
Nu trillar Du dit själv säger säger min bekant. Använder samma argumentation som de kvinnliga genusforskarna. Man behöver inte vara höna och lägga ägg för att veta hur en bra omelett ska smaka.
Jag är fortfarande skeptisk.
tisdag 17 mars 2009
RÖDA ELDAR OCH SJUKA HJÄRNOR
”Din eldiga röda färg till mig och min sjukliga gula färg till Dig”. Så säger Perserna till elden de hoppar över, natten till den färggranna onsdagen. Alltså det gör de inte alls förstås. De säger det på sitt språk. Försöker vi oss på en översättning blir det ungefär som jag skrev.
Natten till den färgglada onsdagen, det är förspelet till den persiska nyårsfesten. Nyårsfesten är på vårdagjämningen och eldfesten natten till sista onsdagen varje år. Upprinnelsen lär finnas i en gammal perserkonungs promenad i naturen. Han mötte en orm och kastade stenar på den. Ormen träffade han inte men väl en annan sten. Då slog det gnistor så det forslog. Alltså lärde sig de dödliga att göra eld. Perserkonungen var således ett slags motsvarighet till Prometheus. En österländsk Prometheus som levde 1700 före Kristus.
Det hela är en blandning mellan midsommarfest och påskfirande. Man är ute i naturen, hoppar över majbrasan i miniformat, smäller smällare, klär ut sig till påskkärring, äter godis, drömmer om ny kärlek och bränner symbolisk det gamla årets sorger. ”Din eldiga röda färg till mig och min sjukliga gula färg till Dig”.
I år skulle de firande i Stockholm träffas i Kungsträdgården och festa loss. Tänka sig. Kungsträdgården som naturens alter ego. De firande, det är iranier av allehanda slag, judar, muslimer, zaratostrianer, kristna, perser, turkar, kurder, armenier m.fl. Tiotusentals människor väntades till Kungsan. Inte för att krama Almarna utan för att klämma bägarna, om de är vuxna så att säga. Barnen skulle förhoppningsvis inte klämma någon bägare. De skulle njuta av festligheterna, storögda se på föreställningar och äta godis av hjärtans lust.
Men det blev inte så. ”Eldfest gick upp i rök” skrev någon tidnings journalist, antagligen härstammandes från Göteborg. Jag bugar ödmjukast. Där har vi min överman i fråga om dåliga vitsar.
Det som döljer sig bakom rubriken är faktum att en lustigkurre satte eld på scenen kvällen innan. Det blev ingen fest. Vem det är och vad han eller hon har för motiv gör detsamma. Vederbörande borde skämmas. Skämmas sin ädlaste kroppsdel av sig. Skämmas så att den blir röd upp över öronen. Och då kan alla barn som inte fick vara med på årets fest säga till honom ”Din eldiga röda färg till mig och min sjukliga gula färg till Dig”.
Natten till den färgglada onsdagen, det är förspelet till den persiska nyårsfesten. Nyårsfesten är på vårdagjämningen och eldfesten natten till sista onsdagen varje år. Upprinnelsen lär finnas i en gammal perserkonungs promenad i naturen. Han mötte en orm och kastade stenar på den. Ormen träffade han inte men väl en annan sten. Då slog det gnistor så det forslog. Alltså lärde sig de dödliga att göra eld. Perserkonungen var således ett slags motsvarighet till Prometheus. En österländsk Prometheus som levde 1700 före Kristus.
Det hela är en blandning mellan midsommarfest och påskfirande. Man är ute i naturen, hoppar över majbrasan i miniformat, smäller smällare, klär ut sig till påskkärring, äter godis, drömmer om ny kärlek och bränner symbolisk det gamla årets sorger. ”Din eldiga röda färg till mig och min sjukliga gula färg till Dig”.
I år skulle de firande i Stockholm träffas i Kungsträdgården och festa loss. Tänka sig. Kungsträdgården som naturens alter ego. De firande, det är iranier av allehanda slag, judar, muslimer, zaratostrianer, kristna, perser, turkar, kurder, armenier m.fl. Tiotusentals människor väntades till Kungsan. Inte för att krama Almarna utan för att klämma bägarna, om de är vuxna så att säga. Barnen skulle förhoppningsvis inte klämma någon bägare. De skulle njuta av festligheterna, storögda se på föreställningar och äta godis av hjärtans lust.
Men det blev inte så. ”Eldfest gick upp i rök” skrev någon tidnings journalist, antagligen härstammandes från Göteborg. Jag bugar ödmjukast. Där har vi min överman i fråga om dåliga vitsar.
Det som döljer sig bakom rubriken är faktum att en lustigkurre satte eld på scenen kvällen innan. Det blev ingen fest. Vem det är och vad han eller hon har för motiv gör detsamma. Vederbörande borde skämmas. Skämmas sin ädlaste kroppsdel av sig. Skämmas så att den blir röd upp över öronen. Och då kan alla barn som inte fick vara med på årets fest säga till honom ”Din eldiga röda färg till mig och min sjukliga gula färg till Dig”.
lördag 14 mars 2009
Statens Anstalt för Entreprenad Assistans
Baggböle är en ort utanför Umeå. Och baggböleri ett uttryck i språket. Ordet betyder att roffa åt sig saker man inte har rätt till. Jag har fått för mig att det kommer sig av att Baggböle låg längs med älven där man flottade timmer. Och just där vid en förgrening hände det ibland att folk fångade upp timret och skickade iväg det i en annan riktning. För eget bruk så att säga.
Utanför Umeå, långt utanför Umeå, bor även en lirare som heter ”L”, och som är lite halvloser. Man kan ju vara snäll mot honom och säga att han har varit halvframgångsrik under större delen av sin karriär. Ni får välja vilken benämning Ni vill. Halvloser tycker jag är en lika bra beskrivning som halvframgångsrik.
Hur som helst. “L” lämnade vid något tillfälle ännu en karriär bakom sig. För att hoppa på nästa tuva. Precis när ”L” hade hoppat upp och strax innan han landade kom lågkonjunkturen. No big deal tänkte han som hade råkat ut för sånt tidigare. Det är bara att kura ihop sig och låta stormen bedarra. Det kallas ”att starta eget”.
Tre val hade han. Den omöjliga sektorn - dvs att hjälpa försäkringskassan med att bringa ordning i deras administration, den producerande sektorn - dvs att köpa en svarv och göra prylar av timmer, eller den tjänsteproducerande sektorn - dvs att kratta löv i stadsparken.
Alla tre valen haltade dock något. Det första var som sagt omöjligt. Det andra krävde kapital för att köpa svarv. Det krävde dessutom råvaror och ingen flottar längre timmer i Umeälven. Och så tillkommer kravet på svarvarfärdigheter. ”L”s tumme är dessvärre placerad på fel ställe av handen.
Alltså köpte han en kratta och erbjöd stadsparken sina tjänster. Nä nä nä! Det går inte! Det behövs minst sex man för att klara av uppgiften. ”L” är smart. Han tänkte att det måste finnas flera inkomstlösa i trakten. OK. Jag tar in fem gubbar om jag får uppdraget. sade han med ett självbelåtet flin.
Nä nä nä! Det går inte! Du ska visa att du har gubbarna först. ”L” hade skralt med stålar för att betala löner och så. Om han inte fick förskott från överste stadsparkhållaren vill säga. Nä nä nä! Det går inte! Här betalas inga förskott! Vänd dig till ”Statens Anstalt för Entreprenad Assistans”. De har nyss fått in många friska riksdaler. För att hjälpa just såna som Du. En hel del har de satsat på informationsmaterial och internutbildning för personalen men en öronmärkt pott har de till välgörande ändamål. Skynda sig eftersom först till kvarn gäller.
Sagt och gjort. En vacker dag stod ”L” utanför SAEA och knackade på. Den snustorre dock högst betrodde tjänstemannen ”Törsten” öppnade dörren men vägrade att lyssna på ”L” innan han hade fyllt i blanketterna K111, U212 och V313. Ö414 och S515. Sådana är reglerna.
Fylleriövningen tog en hel vecka men hade god effekt. Med blanketterna ifyllda blev ”Törsten” mycket mer medgörlig. Intresserad och konverserande. Han berättade t ex för ”L” att han själv kom från en liten ort utanför Umeå. Vidare hörde han sig för, in i minsta detalj om hur ”L” hade tänkt sig det hela. Affärsplan och hela kittet. ”L” svarade bäst han kunde. Koncist och sanningsenligt. Ni vet. Ärligheten är som ett infekterat sår. Varar länge.
”Det här går ju som på räls.” tänkte ”L” men körde rakt in i stoppbocken. Vid slutet av samtalet reste sig Törsten och sade ”Nä nä nä! Det går inte! Köp en svarv istället. Då kan du skriva av den med en tionde del varje år. Satsa inte på trädgårdsarbetare. De går inte att skriva av. Inte med en tionde del varje år i alla fall. Sådana är reglerna.”
Där tar ”L”s äventyr ett abrupt slut. Nästa gång vi hör från honom sitter han på en bänk i stadsparken och dricker sprit ur en brun påse. Parken är väldigt välskött. Där går -i jämlikhetens namn- tre gubbar och tre gummor i prydliga uniformer och sköter parken. På ryggen på deras uniformer står ”Aktiebolaget Törsten af Baggböle”.
Utanför Umeå, långt utanför Umeå, bor även en lirare som heter ”L”, och som är lite halvloser. Man kan ju vara snäll mot honom och säga att han har varit halvframgångsrik under större delen av sin karriär. Ni får välja vilken benämning Ni vill. Halvloser tycker jag är en lika bra beskrivning som halvframgångsrik.
Hur som helst. “L” lämnade vid något tillfälle ännu en karriär bakom sig. För att hoppa på nästa tuva. Precis när ”L” hade hoppat upp och strax innan han landade kom lågkonjunkturen. No big deal tänkte han som hade råkat ut för sånt tidigare. Det är bara att kura ihop sig och låta stormen bedarra. Det kallas ”att starta eget”.
Tre val hade han. Den omöjliga sektorn - dvs att hjälpa försäkringskassan med att bringa ordning i deras administration, den producerande sektorn - dvs att köpa en svarv och göra prylar av timmer, eller den tjänsteproducerande sektorn - dvs att kratta löv i stadsparken.
Alla tre valen haltade dock något. Det första var som sagt omöjligt. Det andra krävde kapital för att köpa svarv. Det krävde dessutom råvaror och ingen flottar längre timmer i Umeälven. Och så tillkommer kravet på svarvarfärdigheter. ”L”s tumme är dessvärre placerad på fel ställe av handen.
Alltså köpte han en kratta och erbjöd stadsparken sina tjänster. Nä nä nä! Det går inte! Det behövs minst sex man för att klara av uppgiften. ”L” är smart. Han tänkte att det måste finnas flera inkomstlösa i trakten. OK. Jag tar in fem gubbar om jag får uppdraget. sade han med ett självbelåtet flin.
Nä nä nä! Det går inte! Du ska visa att du har gubbarna först. ”L” hade skralt med stålar för att betala löner och så. Om han inte fick förskott från överste stadsparkhållaren vill säga. Nä nä nä! Det går inte! Här betalas inga förskott! Vänd dig till ”Statens Anstalt för Entreprenad Assistans”. De har nyss fått in många friska riksdaler. För att hjälpa just såna som Du. En hel del har de satsat på informationsmaterial och internutbildning för personalen men en öronmärkt pott har de till välgörande ändamål. Skynda sig eftersom först till kvarn gäller.
Sagt och gjort. En vacker dag stod ”L” utanför SAEA och knackade på. Den snustorre dock högst betrodde tjänstemannen ”Törsten” öppnade dörren men vägrade att lyssna på ”L” innan han hade fyllt i blanketterna K111, U212 och V313. Ö414 och S515. Sådana är reglerna.
Fylleriövningen tog en hel vecka men hade god effekt. Med blanketterna ifyllda blev ”Törsten” mycket mer medgörlig. Intresserad och konverserande. Han berättade t ex för ”L” att han själv kom från en liten ort utanför Umeå. Vidare hörde han sig för, in i minsta detalj om hur ”L” hade tänkt sig det hela. Affärsplan och hela kittet. ”L” svarade bäst han kunde. Koncist och sanningsenligt. Ni vet. Ärligheten är som ett infekterat sår. Varar länge.
”Det här går ju som på räls.” tänkte ”L” men körde rakt in i stoppbocken. Vid slutet av samtalet reste sig Törsten och sade ”Nä nä nä! Det går inte! Köp en svarv istället. Då kan du skriva av den med en tionde del varje år. Satsa inte på trädgårdsarbetare. De går inte att skriva av. Inte med en tionde del varje år i alla fall. Sådana är reglerna.”
Där tar ”L”s äventyr ett abrupt slut. Nästa gång vi hör från honom sitter han på en bänk i stadsparken och dricker sprit ur en brun påse. Parken är väldigt välskött. Där går -i jämlikhetens namn- tre gubbar och tre gummor i prydliga uniformer och sköter parken. På ryggen på deras uniformer står ”Aktiebolaget Törsten af Baggböle”.
tisdag 10 mars 2009
DÖDSHJÄLP TILL FÖRETAG
Det pågår en intensiv debatt i samhället om huruvida dödshjälp är dödshjälp, om dropp med överdos av narkotika är dråp och om polis och åklagare är tillräckligt kompetenta att bedöma läkarnas insatser.
Det finns t.o.m. någon åklagare som har dristat sig till att utreda om de allsmäktiga läkarna på t ex Karolinska alltid gör rätt.
Tanken är absurd, och debatten morbid. Det lär dock finnas ett intresse för ämnet ändå. Om man är läkare, eller lite pervers på juridik, eller kanske lagd åt det etiska hållet.
Debattinläggen spänner över ett stort spektrum. Alltifrån läkarnas snobbism, ”Vad vi sysslar med är vetenskap. Det kan inte ni begripa så lägg er inte i!”, till de religiösa krafternas eviga evangelium om ”Rätten att ta liv har enbart den som skänker liv”, och vidare till skattemyndigheternas potentiella inlägg. ”.Att få dö och slippa smärtor är en förmån som inte är allom förunt. Därför bör den förmånsbeskattas.”
Överskuggad av dessa tankar pågår en annan debatt i samhället. Folksam tar över rollen som den största ägaren i Swedbank, eller som den kallas i folkmun ”Sweda & Bank”. Är det räddningen eller spiken i kistan kan man undra.
Swedbank bestod för ett antal år sedan av Föreningssparbanker. Flera av de små och med lokalförankring. Bankdirektören och låntagaren hade barn i samma hockeylag, eller ridklubb.
Bankdirektörer och låntagarna möttes även i jaktlaget, i hembygdsgården eller – vilket var mindre vanligt förekommande på landsorten- på olika operaföreställningar.
Det var innan personlig kontakt ersattes med personlig bankman. Alla visste vilka de skötsamma, och i förekommande fall oskötsamma var. Vilka som skulle lyckas i sina förehavanden och med vilka det mest var munväder. Bankerna gick hyfsat bra. Delvis tack vare goda ekonomiska tider, men ändå.
Det låter som en saga. ”Det var bättre förr, och ju förr desto bättre”. Så var det givetvis inte. Man blev tvungen att följa med i utvecklingen. Åtnjuta stordriftsfördelar och vidga vyerna. Slå ihop små landsortsbanker, göra de stora, opersonliga och ge sig ut på de internationella jaktmarkerna. Nya direktörer behövdes. Som kunde terminologin, vågade ta beslut, och som lyfte duktigt med bonusar. Att ge snickar-Åke femtiotusen i lån för att köpa ny svarv blir man inte fet av. Bättre att investera några millar (betyder miljoner, eller miljarder eller så ) i terminer i Lehman Brothers, eller i det snabbväxande Baltikum. Blicka mot framtiden helt enkelt.
De nya direktörerna var de som kunde klara skivan. Bara de fick anständigt med villkor, för att inte lockas över till den utländska finansmarknaden. Inte för att jag känner till särskilt många svenska bankdirektörer som någonsin upptagits i de stora grabbarnas världsalt. Men ändå. Den risken kunde man inte ta.
I dessa lågkonjunkturstider pratar alla om statliga stöd. Till företag, till kommuner och landsting, och till arbetsmarknadsåtgärder. Det är förvånande att ingen pratar om statligt stöd till direktörsbonusar. Det om något är diskriminerande till tusan. Själv funderar jag på att konstruera en modell för lånefinansierade bonusar. Typ att staten går in som garant och betalar ut direktörsbonusarna när företagen inte har råd. Något måste göras och det med detsamma. Annars riskerar vi ”brain drain”. De utländska finanshajarna står på kö för att rekrytera våra duktiga bankmän, t ex de på Swedbank.
Egentligen är detta inte mitt jobb. Mats Odell borde ta tag i frågan, med lite hjälp av sin gamla företrädare Anders Sundström. Fast Sundström har inte tid med sånt numera. Han har fullt upp med att ta över rollen som största ägare i Swedbank, för att få den på rätt köl. I god Folksamsk anda. Snacka om aktiv dödshjälp. Borde inte den åklagare som utreder fallet med läkaren på Karolinska börja utreda även detta försök till aktiv dödshjälp?
torsdag 5 mars 2009
ATT DELA ELLER INTE DELA
Drömmar är egendomliga företeelser. Nästan vad som helst kan förekomma i dem. Både det man inte vill och med lite tur det man vill. Det finns de som vill drömma sig till ett samlag med Jennifer Lopez men hamnar i säng med Sean Connery, i drömmen alltså. Bara för att ta upp ett exempel.
Mina egna drömmar är dessvärre mera jordnära. Med några få undantag. En gång drömde jag att jag mötte Enrico Caruso. Ja Ni vet, den stora tenoren! Det var tack ock lov inga sexuella undertoner i min dröm. Caruso var bara en sur och förbannad yngling. Han hade tänkt sig att göra sig en hacka på sin röst. Planen riskerade dock att haverera totalt. En viss Berliner hade nämligen uppfunnit ett sätt att fånga det mänskliga ljudet i en platta. Slutet på alla sångares drömmar om ära, berömmelse och pengar. Framförallt det sista. Nu skulle varje sångare få chansen att sjunga EN endaste gång. Sen skulle Berliner fånga upp sången på en skiva och sälja den mycket billigare än vad sångarens gage var.
Tänk Er själva. Skulle Ni spotta upp 100 riksdaler för att se och höra på Caruso en enda gång (eller kanske två om man räknar med Da Capo)? När alternativet var att för 2 skilling kunna lyssna på hans röst? Hur många gånger ni ville?
Parallellen mellan min dröm och den farsartade rättegången för Pirat Bay är slående. Man skulle nästan kunna tro att jag hittat på drömmen för att växla in på det spåret, men så är det naturligtvis inte - hedersord! Tobias Billströms heder alltså.
Detta inte är något försvar av Pirat Bay. De är knappast några hjältar som slåss för det fria ordet (den fria filen?). Medlemmarna i Pirat Bay är, såvitt jag förstått, en samling individer med egendomliga tankar. Den rikaste av dem – knäckebrödskungen - har t.ex. ett nazistiskt förflutet. Det kan knappast vara meriterande för att bli riddare av det fria ordets orden.
Det gäller inte att vara för eller mot Pirat Bay, eller Antipirat Byrån heller för den delen. Det gäller att välja bort ”skyddade-verkstads”tänket och ta ställning för det ”öppna sinnet”. Även om ord som öppna och ställning kan få tankarna att vandra åt annat håll än det avsedda.
Vad har nutidens Caruso att vara rädd för? Om vi koncentrerar oss till musikdelen i fildelningsdiskussionen. Några få artister är multimiljonärer, likaså några skivbolagsdirektörer. De flesta artister får aldrig chansen att ”go public” som det så fint heter, särskilt de med smalmusik. Tänk Er själva! Skulle Bert Karlsson vilja promota Karlheniz Stockhausen? Innan Stockhausen blev kändis?
Att få sin musik utspridd på nätet borgar för att ens konserter får publicitet. Och publicitet om något bidrar till fullsatta hus. Det vet alla galaarrangörer om. Det är ju ändå konserter riktiga musiker gör sig bäst på. Om man nu vill se musiken som en konstart och inte enkom en kommersiell vara.
Skivbranschen visar en nedåtgånede försäljningstrend vilket talar mot fri spridning på nätet. Bilbranschen visar samma nedåtgående trend. Borde vi därför förbjuda kollektivtrafiken?
Att gömma sig bakom respekten till upphovsrätten gör inte argumenten vassare. Inte heller att dra snyftare över hur fattiga artister kommer att bli i en fildelningsvärld. Det går att tjäna pengar på den nya teknologin. Och det finns de som redan lärt sig att tjäna pengar på det. ”Sheetmusicdirect”, ”Spotify” m.fl. är bara ett par exempel
Att försöka hindra utvecklingen för att säkerställa inkomsten för en grupp männsikor är aldrig någon bra idé. Det vet de som minns debatten om stödet till varvindustrin under 70- och 80-talet.
Caruso blev stor trots skivindustrins intåg. Dagens riktiga artister kommer också att bli både berömda och välbärgade. Trots fildelningens härjande. De har inget att rädas för. Möjligen slipper världen några skivbolagsdirektörer. Då får Bert Karlsson typer koncentrera sig på att bekämpa skolbespisningen. Det lär inte vara någon större förlust för mänskligheten. Bara vi slipper få honom i våra drömmar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)