KOLOSSALA PJÄSER

Man får börja gömma tidningarna för fru P. Hennes aktiviteter kring olika ämnen börjar bli besvärliga. Fru P är en av noshörningspensionatets städse närvarande gäster. Häromdan hade hon en massa synpunkter på debatten om organhandel. Det tog oss en lång stund att rätta till alla hennes vanföreställningar.

Knappt har man ridit ut stormen om organhandel förrän hon kommer dragandes med en ny tidning. Innehållande en nyhet om att amerikaner håller på att ta fram något som heter ”Kolossal penetrationspjäs”. Till Fru P:s stora besvikelse visar det sig att det nämnda föremålet i själva verket är en bomb. En bomb som amerikaner utvecklar. Med syfte att skrämma Irans självutnämnde president.

Irans president och USAs tidigare president George W Bush har en sak gemensamt. De är båda begåvade med en väldigt måttligt mängd förstånd. Men inte nog med det. Båda har de utropat sig till presidenter i respektive land utan att ha tillräcklig majoritet bakom sig. När Bush vann över Miljöknutten Al Gore hade han i själva verket fått färre antal röster än vad Al Gore hade fått. Hur det nu är möjligt, men inlands-amerikaner tycks inte vara så aktiva vid val och sånt. Det kräver för mycket tankemöda helt enkelt.

Hur det nu är har den ene presidenten utvecklat en jättebomb för att skrämma den andre presidenten. Storleken tycks ha betydelse i detta fall. Åtminstone om man litar på det amerikanska försvaret. Jag förstår hur de har resonerat. Den Iranska presidenten ligger på knä, något framåtböjd fem gånger om dagen. Han hamnar i ett - minst sagt - utsatt läge. Borde vara rädd för Kolossala penetrationspjäser.

Initierade källor har dock sagt mig att fenomenet saknar önskad effekt. Enligt dessa källor är den nämnde presidenten inte ett dugg rädd för kolossala pjäser av slikt slag. Uppgiftslämnarna förklarar dock inte vadan denna brist på rädsla. Vi har bara spekulationer att tillgå. Antingen ger övning färdighet eller så har han sin tro att falla tillbaka på. Och med tro kan man förflytta berg, som bekant. En och annan kolossal pjäs borde inte vara mycket att komma med. Inte ens om den kommer från stormakter.

Förra veckan hade noshörningspensionatet en praktikant som normalt arbetar i Piteå kommun. Efter att ha läst dessa rader lovade hon att åka hem till Piteå och ha mycket tro. Om man nu kan flytta berg med tro. Det tog lång tid att förklara för praktikanten att det berg som avses inte är Mats Berg, den nya kommunchefen. Ungefär lika lång tid som det tog att förklara för fru P att det den Kolossala-penetrationspjäs-artikeln handlade om, var en enkel bomb och inget annat.

Varför drabbas noshörningspensionatet jämt av dessa trögfattade typer? ” Kaka söker maka” säger vår elake vaktmästare.

KORSTÅG & KORSDRAG

Korstågen innehåller ett stort mått av romantiserande, glorifierande, och ideologiserande.

Skalar man bort dessa från det mänskliga psyket blir inte mycket kvar. Bara de basala bedrifterna. Strävan efter makt, och fast- och lös egendom. I de flesta fall. Oavsett om man är Normand, Toulousienne, Bysantiner, Arab, Turk, tempelriddare eller påvligt sändebud. Så var det under korstågen. Varje grupp hade sin agenda. Allianser ingicks kors och tvärs. Alla mot en och en mot alla. Beroende på var det fanns mest att hämta för tillfället.

Vår nye vaktmästare är road av mitt resonemang. Enligt honom gör människan sällan något som inte gagnar hennes egna intressen. Jag blir förvånad när han håller med mig, vår nye vaktmästare. Han som jämt säger emot annars. Han är en gåva från arbetsförmedlingen. Synd att jag inte betalar någon lön till honom annars skulle han kunna få löneavdrag för sin uppkäftighet. Häromdan t ex. Jag höll låda. Försökte - efter god förebild - dela människosläktet i män och kvinnor. Det tyckte han inte om. Var på den skalan placerar du Gudrun Schyman då, frågade han. Vad är det för konstig fråga? Gudrun är själva feminismens förgrundsgestalt. Kan man bli mer kvinna, undrade jag lite surt. Vaktmästaren svarade med att ifrågasätta min synförmåga. Höjden av fräckhet. Jag blir galen på honom. Han är banne mig mindre politiskt korrekt än Hillegren. Ni vet, åklagaren som hade mage att kräva bevis för att fälla någon för våldtäkt.

Till råga på allt har han egna teorier. (Alltså vaktmästaren och inte Hillegren, skribentens anmärkning) Vilka hans teorier är vet jag inte och vill inte veta heller. Men tror ni att det bekommer vår käre vaktmästare? Inte då! Han ger luft åt sin uppfattning i alla fall.

Nittioprocent av människor hör till kategorin kuvade säger han. Män som kvinnor. De gör som de blir tillsagda, kväser sina egna känslor och lever livet tills det tar slut. Resterande tioprocenten är dominanta av naturen. De är starka, rika, och mäktiga. Eller också strävar de efter att bli det. Alltså borde människosläktet delas i de ambitiösa, och de andra.

Hälften av de ambitiösa klassas som män, och hälften som kvinnor. De slåss alla och var för sig. Slåss för egen vinning. Och i den kampen hittar de tillfälliga bundsförvanter. Just nu har några av de fördel av att föra kvinnokampen. Framgångsrikt. De kämpar inte så mycket för kvinnans rätt till att göra värnplikt. Och för kvinnans rätt till att våga vara kvinna, älska man och barn, ta hand om sin familj och ändå vara en värdig människa. De kämpar inte så mycket för sina fattiga systrar i Asien eller Afrika heller. Kampen handlar mest om kvoterade styrelseplatser.

Nu är det ett gäng gubbar som insett hur framgångsrikt konceptet är. Och hur dessa kvinnor har vunnit terräng på männens bekostnad. Karlarna vill inte vara sämre. De börjar prata manlighet och bildar mansgrupper. För att vinna tillbaka sina privilegier, och utverka nya fördelar.

Dessa män tillhör också kategorin ”tioprocent”. På samma sätt som kvinnorna gör det. Likheten med lycksökarna under korstågens tid är slående. Så säger vår nye vaktmästare. Själv tar jag naturligtvis avstånd från hans uttalande. Han har ju korsdrag i skallen och jag vill vara politisk korrekt.

DAGS ATT BRYTA VÅGEN?

”Varje folk har den regering de förtjänar”, sägs det. Ibland vill man inte tro på detta. Jag menar, det må vara hur det vill med det Iranska folket men inte kan det vara så illa att de förtjänar sin president Ahmadinejad. Detsamma gäller Israeler och herr überminister Avigsidor Leiberman. Nu är SD på väg in i riksdag och det som vågmästare. Samma sak borde rimligen gälla svenskarna och ordförande Åkesson. Är han vad man förtjänar?

Säga vad man vill om herr Åkesson men det är en envis en. Har lyckats flytta sitt parti från bakgatorna i Skåne till riksdagsporten. Och kanske till och med innanför portarna. Inshalla! Han måste snart tas på allvar. Karln kanske har något vettigt att säga (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning).

En av mina bekanta, en typisk professor-wannabe får i uppdrag att studera och analysera herr Åkessons tankar, formulerade i partiprogrammet. Det är med andra ord dags att rensa luften i Sverige. Ingen negligering längre, och inget tisslande och tasslande. Raka rör och kalla fakta, Amen.

Här kommer min bekants färdiga rapport, med citat och analys. Oavkortat. Noshörningen tar inget ansvar för innehållet. Ansvaret får delas lika mellan ordförande Åkesson och min bekant.

”Skärpa villkoren för svenskt medborgarskap. Ett grundkrav ska vara att man levt i Sverige permanent och laglydigt under lång tid, att man behärskar svenska språket i tal och skrift, samt har tagit till sig den svenska kulturen.”

Analys: God ambition! Borde gälla även de som är födda i Sverige. Risk finns dock i så fall att merparten av SD:s anhängare utvisas eftersom de inte uppfyller kraven.

”Kraftigt skärpa straffen för djurplågeri och kriminalisera sexuella övergrepp mot djur. Alla former av religiös ritualslakt skall vara förbjuden.”

Analys: Normala partier beskylls ofta för att värna om sina anhängares särintressen. Utgår dock ifrån att Detta punkt i SD:s program inte tillkommit av det skälet.

”Stärka den svenska kulturen och identiteten, motverka framväxten av en europeisk enhetsstat och hålla Sverige utanför EMU och Nato.”

Analys: Rustica progenie semper villana fuit.

” Att arrangerande av tvångsäktenskap, som är vanligt förekommande inom vissa invandrargrupper, skall motarbetas och bestraffas.”

Analys: Detsamma gäller när föräldrar och andra lägger sig i vilka ska giftas med vilka. T ex när riksdagen måste uttala sig om Madeliene får gifta sig med sin käraste eller inte.

Slutsats och rekommendationer: Ett sätt att rensa luften i Stockholm är att skicka ordförande Åkesson och hans anhang till Norge. De har väldigt ren luft i norska fjäll. Lite föroreningar tål de således. Herr Åkesson är dessutom född på Norges nationaldag så det passar bra.

För att undvika onödig diskussion poängteras än en gång att noshörningen inte tar ansvar för den okläckta professorns grumliga tankar.

HÖGHASTIGHETS BULLDOZER

Det lär råda ett missförstånd mellan två av noshörningspensionatets eminenta gäster. Fru P, som med sina åttio år har varit ensamstående i nära på ett halvsekel, fick upp ögonen för Aftonbladets artikel om organhandel. Döm hennes besvikelse när den andra stammisen på pensionatet herr überminister Lieberman anförde att att anklagelserna är fullständigt grundlösa. Och beklagade att svenska UD inte ingriper mot anklagelserna om israelisk organhandel.

Fru P som såg sina drömmar om ett nytt organ grusas tyckte att det var dålig stil av herr Lieberman att bli så upprörd över anklagelser om organhandel. Och att förneka förekomsten av detsamma. Det kan inte stämma sa fru P. Ellos har flera sidor med annosner rörande organhandel i sin katalog och ingen tycks ta illa vid sig. Menar nämnde herr Lieberman att Elloskatalogen inte får förekomma i Israel? Brott mot yttrandefriheten i så fall.

Vår nye vaktmästare som är en begåvad ung man förklarar för fru P att den organhandel man pratar om inte är detsamma som den organhandel som Ellos idkar. Varsebliven sitt misstag rodnar fru P och försöker släta över sitt raseriutbrott. Delvis genom att understödja herr Liebermans krav på att svenska regeringen borde ingripa mot Aftonbladet. Herr Lieberman är plötsligt – i fru Ps ögon - en snällman. ( Han borde rent av heta Snellman, skribentens onödiga anmärkning). I sin iver att gottgöra sitt misstag föreslår fru P att herr Reinfeldt - i egenskap av landets statsminister - bör ta i med hårdhandskarna. Kanske rent av följa sina Israeliska kollegors goda förebilder och med hjälp av bulldozer riva byggnaden där Aftonbladet är inhyst. Väl medveten om att i det tumult som kommer att uppstå kan lite skador och organförluster förekomma. Blir det någon organ från någon av de yngre manliga medarbetare i Aftonbladet över kan man som tack för förslaget skicka det till fru P, tycker hon lite försynt.

Samtalet vid middagsbordet börjar kännas mindre lustigt. Bland annat för att middagen ikväll består av ugnsbakad falukorv. Hur går det med den svenskahöghastighetstågsutredningen förresten? Frågar jag apropå ingenting. Vaktmästaren försöker hjälpa undertecknad att byta samtalsämne. Jo vars! säger han. Några mindrevetande miljönissar ville ha det, och några mindrevetande transportkunniga, och några mindrevetande samhällsekonomer, och några mindrevetande framtidsforskare, typ. Men en lärd professor och hans medhjälpare har sett till att svenska folket inte gått i den fällan. De skriver i sin debattartikel i tidningen att det är usch och fy med höghastighetståg. Dels för att utsläppsminskningen är mindre än vad man trott (och med tro kan man flytta berg, noshörningens egenhändiga anmärkning) och dels för att projektet inte lönar sig enligt de beräkningsmetoder som en del av forskarvärlden använder sig utav.

Fru P hakar på. Visst. På dem bara. Slösa miljarder av landets resurser på att bygga tågvägar när man kan cykla. Visserligen tar det tre timmar till Hamburg med tåget medan cykeln skulle kräva tolv dagar men ändå. Vem vill till Hamburg? Öl tillverkas även i Gamla stan. Och för miljön är det bäst med lokala produkter. Dessutom kan höga hastigheter skada de inre organen. Det visste man redan när ångloken kom till.

De miljarderna kan man satsa på att tillverka grävskopor tycker fru P. Och riva alla tidningar som skriver något ofördelaktigt om den snälle herr Lieberman, eller om bil- och flygindustrin för den delen.

Blir det något organ över i den tumult som uppstår under rivningsprocessen vill fru P att man inte glömmer henne.

SESSOR OCH DET FRIA ORDET

Det verkar som om noshörningspensionatet har fått en ny gäst. En som heter Fru Hammargren och är en aktad journalist. Fru Hammargren har fått Publicistklubbens stora pris. För sin bevakning av Mellanöstern. Man måste vara stor för att få stora publicistpriset.

Hon är dessutom något av ett under. En högerjournalist som är vänstervriden. Typ Göran Skytte fast tvärtom. Fru Hammargren är för det fria ordet. Bara hon får säga det själv. I dagens nummer av svenskan läser man att hon har stängt av kommentarfunktionen till sin artikel/blogg.

”.....Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.”

Att sätta sig så där till doms över populasen. Är det bra det? När man väl läser i olika debattsammanhang vilka påhopp hon genomlider blir det lättare att förstå henne. Det är för henne ungefär som för stackars diktatorer. Lämnar man ordet fritt kan de missnöjda säga vad som helst. Till och med anklaga makthavarna för våldtäkt i fängelser.

Å andra sidan. Jag är säker på att fru Hammargern kan visa en uppsjö av mindre hedervärda ord hon har fått på kommentarsidan. Ord som inte platsar i tidningen, och inte någon annanstans heller.

Gör hon rätt att stänga av kommentarfunktionen? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Det var inte så länge sen vi fick höra att regeringen hade satt in ett extrasammanträde. Det första man tänkte på var att detta måste vara en viktig fråga. I klass med den ekonomiska krisen som har gått överstyr. Eller att Kalle Olsson från Ö-vik som har dragit sig ur SAAB affären. Eller Israel som ska bomba Iran. (Irans president behöver Israel inte bomba i alla fall. Han är ju redan bombad, skribentens anmärkning).

Men det extrainsatta sammanträdet är med anledning av prinsessan Madeleines förlovning. Det här med Madeleines äktenskap är som med det fria ordet. Regeringen måste tycka till om det. Och så klandrar man en del kulturer för att föräldrarna lägger sig i barnens kärleksliv. I detta fall är det inte bara föräldrarna utan hela regeringen som ska lägga sig i. Av moraliska skäl? Mycket moral är det, nästan dubbelt så mycket. Det är med det fria ordet som med Madeleines äktenskap.

Är det rätt att klanka ner på föräldrar som lägger sig i barnens kärleksliv när en hel regering lägger sig i Madeleines kärleksliv? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.

Och. Vad är det regeringen ska ta ställning till? Min bisittare idag är en ung gymnasist. Hon har en teori. Regeringen har till uppgift att säkerställa kungaättens fortbestånd. Kandidatens färdigheter inom det området ska vidimeras för att regeringen skall lämna sitt samtycke. Jag vet inte om min unge kamrats teori stämmer, men om det gör det föreslår jag att en expert tillsätts för att utreda frågan. Jag har till och med förslag på en kandidat. Statsministerns förra statssekreterare, Ulrica Schenström.

Jag tycker att regeringen bör, efter fru Schenströms godkännande acceptera Madeleines val av livskamrat, fast på villkoret att han läser Kanot-Arnes bok först, från pärm till pärm. Manlighet är inte bara att sätta barn till världen och vinna världsmästerskap i kanot. Man måste även kunna gråta ut och gå till huvudskrynklare om det så krävs. Fast att säga sin mening, det ska man akta sig för. Då kan fru Hammargren stänga av funktionen.

PETER DEN GANSKA STORE

Översvämningsvågen sköljde över den lilla byn i Ryssland. Människor, hem och bohag hamnade i vattnet. Allt i en salig röra. En av de första som drabbades var byns självutnämnde ledare. Peter den ganska store. Han kallades så för att han hade Peter den store som förebild. Det sägs om Peter att inte ens när Peter låg i vattenmassorna och kämpade för sitt liv glömde han sitt ledarskap. Han lyfte ena handen i luften och skrek allt vad han orkade: ”Följ efter mig kamrater!”

Många riksdagsledamöter har lämnat riksdagen i förtid. Bortåt 10%. Det blir nästan 25 personer. Det är mycket det. Tjugofem duktiga människor lämnar Riksdagen, och svenska folket går miste om deras kompetens. (på gränsen till ironi, skribentens anmärkning!) De flesta har åberopat brist på möjlighet till påverkan som det främsta skälet.

Som riksdagsledamot får du inte ha eget tycke. Du måste följa partiets uppfattning. Det är ju trots allt partiets mandat du sitter på. Inte ditt eget fläsk. Är det inte en fara för demokratin att alla måste tänka lika inom ett parti? Alltså. De behöver inte tänka lika men rösta lika bör de. Kallas för partipiskan.

Det finns ändå enorma besparingspotential i fenomenet. Det ska man inte bortse ifrån. Tänk själva! Om alla inom partiet ska rösta samma sak räcker det med en representant per parti. 7 riksdagsledamöter i stället för 249.

Varje riksdagsledamot får c:a 50 000 kronor i månadslön. Därtill kommer traktamenten och reseersättning. Ob-tillägg tror jag inte att de har. När riksdagsledamöter slutar får de en garantilön på ca en halvmiljon kronor det första året. Om de suttit mer än sex år får de fortsatt inkomstgaranti. Riksdagsledamöterna får också pension vid fyllda 65 från riksdagen om de suttit i minst sex år och har fyllt 50 när de slutar. Hur stor inkomstgarantin är beror på hur länge de suttit och vilka andra inkomster de har.

Jag tar hjälp av en matematiklärare och kommer fram till en årlig kostnad för Sverige på 650 miljoner kronor. I löner och pensioner till riksdagsmän. Om vi antar att för varje aktiv är det enkom två föredettingar som arvoderas. Därtill kommer kostnader för kansliet, hyror, representation och andra utgifter. Enligt matematikläraren blir sju tvåhundrafyrtioniondedelar av beloppet 20 miljoner kronor. Besparingen har ett årligt värde på minst 630 miljoner kronor.

Snälla staten. Kan jag få en årlig provision på 1% av det belopp jag har just sparat åt er?

Min matematikervän har invändningar. Han är en fena på matte men sämre på språk. Läser tidningen På lätt Svenska. Källan till hans samhällskunskaper. Där står det minsann hur det ska vara. Och varför. Han citerar: ”Sverige har demokrati. Demokrati betyder att folk bestämmer. Det innebär att folket väljer vilka som ska styra landet. För att det ska fungera måste det finnas olika partier att rösta på.”

Tidningen må heta På lätt svenska. Min pollett vill inte trilla ner i alla fall. Vari består kontradiktionen? Man kan visst ha partier i mitt förslag. Det räcker dock att varje parti får en representant i riksdag. Med proportionell rösträtt. I proportion till vad partiet har fått i rösttal i det senaste valet.

Asch. Du fattar ingenting säger min vän och går sin väg. Själv grubblar jag vidare. Alla riksdagspolitiker som slutar slutar inte för att de måste rösta som partiet. En del slutar av andra skäl. Och då menar jag inte ekonomin. En och annan tycker att ”kommunlapolitik är som att spela hockey medan riksdagsarbete är som att delta i ett seminarium.” För oss icke-hockyfrälsta är liknelsen svårförståelig men det finns säkert de som vet precis hur han (för det var en han) kände sig.

Priset tar dock en brottsmålsadvokat med en kort sejour i riksdag. Han säger att hans uppgift var att få ett regimskifte till stånd och det har han lyckats med. Han kan således lämna riksdagen med gott samvete. Av någon anledning kom jag att tänka på den självutnämnde byledaren Peter. Han med översvämningen Ni vet. "Följ mig kamrater!"

O SANCTA SIMPLICITAS

O, heliga enfald lär någon kättare ha sagt innan han blev bränd på bål. Ett öde han inte var ensam om.

Mer än tvåhundratusen människor fängslades, torterades, skickades ut på straffarbete eller brändes på bål mellan åren 1481 och 1517. Allt på order av inkvisitionsdomstolar. Motivering var kätteri, häxeri eller helt enkelt fel tro.Tur att man inte levde då i Spanien. Alltså tur för de som inte gjorde det. De som gjorde det fick nöja sig med att säga ”o, sancta simplicitas” innan de brändes på bål.

Under Stalins maktperiod i Sovjet var det ett par miljoner människor som fängslades, torterades, deporterades, dödades eller försvann spårlöst. Motiveringen var att de var kontrarevolutionärer, Trotskister, eller helt enkelt ha fel tro.

Tur att man inte levde då i sovjet. Alltså tur för de som inte gjorde det.

Under mullornas trettioåriga historia i Iran är det också tusentals människor som torterats, hängts, stenats till döds eller helt enkelt förvunnit från jordens yta. Motiveringen känns igen. I främmande makts tjänst, kätteri, hädelse eller helt enkelt fel tro. O, heliga enfald är i högsta grad brukbart så här 500 år senare.

Tur att man inte lever i nutidens Iran. Alltså tur för de som inte gör det. De andra kan ju alltid säga ”O, heliga enfald” när de torteras till döds, men det är en klen tröst.

Lika klen som trovärdigheten på de summariska rättegångar som pågår i landet. Mönstret känns igen. Från Inkvisitionens tid, från Stalins tid och från prästernas tidigare tid vid makten. Rättegångarna går inte enbart ut på att rättfärdiga dödandet. De har till avsikt att bryta ner motståndet. Hos individen, och hos samhället. Tankarna förs lätt till Orwell och 1984.

”Att Ni dör räcker inte för oss. Ni måste brytas ner. Förlora all förmåga till motstånd, all kämpaglöd. Sen ska Ni göra offentlig avbön. Vi vill inte att folk ska ha några hjältar. Därefter kommer Ni att friges. Gå omkring som pestsmittade spöken. Som mänskliga vrak. Ingen kommer att vilja närma sig er. Då, men först då, kommer Ni att dödas. Försvinna spårlöst ur historien. Ingen kommer att komma ihåg er och än mindre sakna Er.”

Mullorna i Iran har lärt sig metodiken av sina föregångare. Inkvisitorer, Stalins vakthund Beria m fl. Nu är mullorna fullärda. Trettio år av makt, maktmissbruk och korruption har lärt dem allt vad de behöver i den vägen. Dagens rättegångar är ännu ett bevis på detta. Efter gammal beprövad metod. Historien upprepar sig. Man kan bara hoppas på att upprepningen sker fullt ut. Så som skedde i Sovjet.

Upprepningar är inte en del av den mänskliga utvecklingen. Den utveckling som – trots allt – tycks finnas. Oavsett hur det är med den saken tycks enfalden bestå. Helig eller inte.

OGRIPEN GRIPESTAM

Så här första dagen efter en slapp semester känns det inte nödvändigt med hjärngymnastik. Perceptionsförmågan är inte direkt på topp (avser uppfattningsförmågan, skribentens anmärkning!). Farsen i Täby med omnejd är dock för lockande. Det är bara att övervinna slappheten. Något måste man ju fatta. Och det får bli pennan.

Herr Gripestam är kommunalråd i Täby. Han har ersatt Fru Reinfeldt. Filippa för Täbyborna. Filippa ersatte i sin tur herr Klåvus ty nämnde herr Klåvus hade vissa gemensamma drag med fru Reinfeldts svärfar. På den tiden det begav sig.

Någonstans under den här ersättningskarusellen såldes Tibble Gymnasium till rektorn och ett par lärarkollegor till henne. Priset var högt. Nio miljoner kronor. Det höga priset var dock ungefär tjugo procent av skolans värde. Om man inte räknar med goodwill-värdet. Ekonomer vill gärna räkna med goodwill-värdet. Hur flummigt det än är. En gymnasieskola i Täby, med ett stadigt kundunderlag (det är så eleverna numera heter) betingar säkert ett mervärde på några miljoner. Bara för namnet.

Ledande kommunpolitiker ville dock inte räkna med goodwill-värdet. Varken för skolan, eller för kommunen. Att kommunen blev anklagad av massmedia för att slumpa bort kommunal egendom gjorde inte så mycket. Majoriteten hade fattat sitt beslut. Täby är en modern kommun. Där härskar majoritetens uppfattning. En majoritet med stort M. Förlegade begrepp som Konsensus göre sig icke besvär. Inte heller oppositionspartier. Typ Folkpartiet (det är faktiskt sant att i Täby är Folkpartiet det största oppositionspartiet, skribentens anmärkning).

Saken fick dock en juridisk utgång. Kammarrätten fastslog att majoritetsbeslutet var FEL. "Oups, I did it again" sa herr Gripestam. Att det var olagligt att sälja allmän egendom för underpris visste vi inte om. Sorry! Men lagt kort ligger. Vi kan ju inte häva köpet. Då lider den stackars köparen ekonomisk skada. Och vi måste kompensera henne. Det blir dyrt för kommun.

En icke-professorsvän till mig tyckte att argumentet var lysande. Då kan vi stjäla några bilar och sälja vidare, tyckte han. För en billig penning. Man kan ju alltid be om ursäkt i efterhand. När brottet uppdagas vill säga. Sen får man lite smäll på fingrarna, men vad gör det? "Vi visste inte att det var olagligt". Köpet kan dock inte hävas. Köparen har ju handlat i god tro. Alla är glada och nöjda. Förutom bilens ursprungliga ägare. Eller möjligen försäkringsbolaget.

Min väns teori håller inte. Han kan inte tjäna pengar på den affärsidén. Det är bättre att han jobbar vidare för att bli professor i stället. Brott av typen biltjuveri har samhället rutin på, hoppas man. Och ingen försäkring täcker kommuninvånarnas förlust för bortslumpandet av deras egendom.

Nu har EU blandat sig in i leken. Då blir det andra bullar. Staten kan fällas för fördragsbrott. Det Ni. Huruvida detta leder till att Sverige ska betala böter eller om det räcker med att säga "sorry" är oklart. Staten borde kanske vända sig till nämnde herr Gripestam för att få råd. Alltså goda råd. Han om någon vet hur man bryter mot fördrag. Utan att bli gripen. Vare sig av panik eller av polisen.