Tredje gången gillt säger de som förstår sig på saker och ting. Och tredje gången gillt säger jag som bara är en noshörning. Detta är mitt tredje försök att skriva filmmanus. Borde få den där förbannade oscarstatyn någon gång.
Jag har vidtagit mått och steg för att säkerställa vinsten denna gång, Idéen kom från början från en journalistvän jag hade. Han tyckte att jag borde skriva kortare, mera spännande, lättfattligare, och helst i bilder. Då skulle mina läsare hänga med i kringelikrokarna i min hjärna. Och jag skulle belönas rikligt. Förslagsvis med en oscarstaty.
Det bidde inte så och jag sa upp – i vredesmod – bekantskapen med min journalistvän. Men nu har vi blivit sams igen. Och jag fått flera goda råd av denne. Jag kommer inte att försöka mig på att finna nya berättelser. Ska hålla mig till sånt folk känner igen. Sånt som appellerar till deras själar. Göra "covers" på gamla berättelser så att säga. Möjligen kan händelseförloppet sättas i en samtida kontext. Typ Gustav den tredje med bakåtslickat hår, solglasögon och läderbrallor. Ja, ni fattar. Jag ska dessutom använda mig av kända skådisar. Och ha med scener med inslag av sex, kärlek, och spänning. Håll tillgodo:
- Scen 1. Ett stort sammanträdesrum. I rummet sitter berättelsens fyra karaktärer. En robot, en fågelskrämma, ett lejon och en vilsen flicka. Det finns inga fler i rummet men en stor trollkarls ande – spelad av Max von Sydow – svävar i rummet.Alla sitter och ser uttråkade ut. Roboten föreslår en ny lek. För att muntra upp tillställningen. Var och en av oss ska önska sig något. Något den saknar mest. Sen ska vi be. Till den stora anden. Som ska se till att vi får vad vi önskar. Fågelskrämman protesterar. Det är själviskt att önska sig själv saker. Vi får inte glömma de vi betjänar. Ska vi önska något ska det vara för dem. Diskussion uppstår. Med tumult, och lite handgemäng därefter. Kompromissförslaget kommer som vanligt från lejonet. Vi kan önska oss två saker var. En för oss och en för de vi betjänar.
- Scen 2. Kompromissförslaget tycks fått gehör hos alla. Roboten får börja. Med styrkans rätt. Han talar kort och koncist. ”Jag önskar arbete åt folket och ett hjärta åt mig.” Näst på tur står lillflickan. Damerna (nästan) först. ”Jag önskar mig tillbaka till Norrland, och biobränsle till envar.” Lejonet önskar obligatorisk sexualundervisning till alla, särskilt nunnor och muslimer. Till sig själv önskar han mod. Slutligen kommer turen till fågelskrämman. Han harklar sig några gånger och skrapar med foten. Till slut klämmer han ur sig sitt hjärtas mening” Jag skulle bra gärna vilja ha vårdnadsbidrag till alla och en pytteliten hjärna till mig själv.”
- Scen 3. Rummet är höljt i tystnad (visst var det skönlitterärt skrivet? Skribentens anmärkning). Det råder en tung stämning över församlingen. Symboliserad av bilder på Christian von Koenigsegg på väggen. Von Sydows djupa stämma bryter tystnaden. ”Jag är inte döden! " Sen kommer en klädsam paus. Jag är trollkarlen från Rosenbad. Ni ska få fyra av era åtta önskningar uppfyllda. Välj dem noga. Det finns ingen återvändo.” Alla ser förskräckta ut. Särskilt lejonet. Tumult bryter ut på nytt. Alla pratar i mun på varandra. (Fritt efter Woody Allan, skribentens anmärkning). Är detta sant? Var det verkligen någon som talade? Kommer våra önskningar att gå i uppfyllelse? Några av de i alla fall? Måste vi välja? Vad ska vi prioritera i så fall? Roboten ryter till. Med en lånad fras. ”Någon jäv:a ordning ska det vara. Även hos oss.” Det blir ordning i rummet. Med en gång. Alla räcker upp handen för att tala. Och - tro’t eller ej - låter de andra tala till punkt. Så småningom kommer man fram till ett gemensamt beslut. Att enas kring vilka önskningar som ska framföras till trollkarlen. I ett rådslag. Rikstinget!
....fortsättning följer ....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar