Sengångare är ett ord som kan förvirra folk med begränsade språkfärdigheter. När man hör ordet första gången förs tankarna till barn som lär sig att gå, något senare än de andra barnen. Ni vet - en del lär sig sent att tala, en del lär sig aldrig att sluta tala och en del lär sig sent att gå. Alltså är de sengångare.
Det är naturligtvis helt fel. Slår man upp i svenska akademins ordlista står det ”djur” framför ordet. Det var förstås mycket klargörande, om man inte är sengångare vill säga. Men nu är man ju det och slår upp ordet i nästa ordbok. Bonniers tegelsten. Där är klargörandet mera vulgärt (betyder folkligt om nu någon trodde annat). Sengångare är visst ett djur, men det kan även vara en människa för vilken det t ex tar en halvtimme att tvätta håret. Där ser Ni. Flintskalliga kan per definition inte vara sengångare. YES!
Språk är komplicerat. Häromdan läste jag en recension av en bok i Svenskan. Jag råkar ha läst boken i fråga. Originaltitteln är ”Bouf-e-Cour”, ungefär ”Strix Caecus” eller ”La chouette aveugle”. Den svenska titteln är ”Den blinda ugglan”. Jag antar att det inte är Magnus Uggla som avses. Då borde den heta den tondöva ugglan.
Jag ögnar igenom recensionen. Där skriver recensenten om ”…bokens existentiella ångest, sexuella provokationer och genuspolitisk inkorrekthet….”. Hoppsan, en ny Ulf Lundell låter det som om. Jag läser vidare ”…. genom sin kombination av österländskt och västerländskt….. erbjuder boken en mycket annorlunda upplevelse av vad modernism också kunde vara….” OK, då kan man utesluta Lundell i alla fall. Han bor visserligen på Österlen men detta kan knappast meritera honom för att ha österländsk berättarstil. Jag läser vidare ”….Inflytandet från Surrealismen är stort….” Nu är förvirringen total. Det är bara gå tillbaka till det exemplar jag har i biblioteket. Jag har ett tiotal böcker av samma författare i bokhyllan och just ”Bouf-e-Cour” är den boken jag läst mest. Exemplaret är slitet. Jag har läst det ett antal gånger sen jag var tonåring, (och det var inte igår kan det glatt erkännas) . Mitt exemplar är från den 12:e upplagan. Tryckt 1969. Den första upplagan trycktes 1937. Mig veterligen uppstod surrealismen någon gång mot slutet av 1920-talet i Frankrike. ”Bouf-e-Cour” är möjligen påverkad av surrealismen men sannolikheten är större att författaren ”Hedayat” de facto är en av de första surrealisterna. Där kunde man kanske ha lite bredare perspektiv.
Saken gagnas inte av att författaren, som är den i särklass största modernisten bland persiskspråkiga författare, presenteras med några ord knyckta från Wikipedia. Och glöm inte att Hedayat var stor i Iran, ett land där det finns fler författare än bagare.
Smaken är som bekant som baken. Den kan lukta illa. Att det dröjer 72 år innan Hedayats största mästerverk översätts till svenska är illa nog. Att boken, skriven 1937 dessutom recenseras med ord som ”..genuspolitisk inkorrekthet…” är lite att ta i. Hur delad smak man än har. Det är inte var dag man recenserar en recensent men lite mer seriositet kan väl förväntas av den som åtar sig att recensera ett mästerverk som i sin tid hyllades av såväl André Breton som Henry Miller.
Det är lätt att falla tillbaka till den ursprungliga föreställningen om vad ordet sengångare egentligen betyder.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar