KÄRNKRAFTVÄRK

”De fyra borgerliga partier är överens” löd tidiningsrubrikerna. Detta är väl ändå ingen nyhet tänkte jag men jag hade fel. De är nämligen överens om att förbudet mot kärnkraft hävs, och DET är en nyhet.

Minns Ni Centerledaren? Han som var Lennart? Han lär ha sagt om kärnkraft ”over my dead body”. Andreas Carlgren är Lennarts polare. Han kanske kommer att revidera uttrycket till ”over my dead buddy”, mest for att visa sitt kamratskap med offren från Tjernobil.

Det här med kärnkraft har alltid ställt till det för mig. När jag gick i skolan ville jag bli arkitekt. ”Du är inte klok” tyckte mor Agda. ”Arkitekter går tretton på ett dussin. Du ska bli kärnfysiker. Det är framtiden det!”

Mor Agda hade fel. Det bevisades när jag flyttade till Sverige. Ni ska få höra varför:

Vid den tiden pågick kärnkraftsdebatten för fullt i landet. Ett gäng ville avveckla kärnkraften, inte med detsamma men om några år. ”Inom åskådlig framtid” som Maud Olofsson kunde ha uttryckt det. Ett gäng ville utveckla kärnkraften men under kontrollerade former. ”Utan kärnkraften stannar Sverige, …. och andas ut!” Fast det där sista sa de aldrig högt. Och så fanns det ännu ett gäng. De ville inveckla kärnkraften. Det är också en sorts utveckling, eller avveckling, fast på ett annat, alldeles eget plan.

Att säga ett enkelt JA, eller Nej på frågan var omöjligt. En stackars utböling, ovan med den högklassiga demokratin blev bara förvirrad. Det kändes som om ingen ville på fullt allvar avskaffa kärnkraften. Man bara sköt upp frågan några mandatperioder, tillräckligt många för att frågan skulle svalna. Jag fattade noll. Kunde dock lista ut att kärnfysiker inte var något att satsa på, inte på ett bra tag i alla fall. Mor Agda hade således fel.

Nu har det gått en tid sen dess. Både Orwells 1984 och Clarcks 2001 har passerats med råge. Någon genial lösning för världens energiförsörjning har inte presenterats ännu. Alla SiFi till trots. Frågan HAR svalnat. Reaktorerna börjar bli gamla och opålitliga. (Det skulle man kunna säga om en del politiker också). Hur det nu är behöver Sverige energi. Vad göra?

Ju, alla partier enas om att överväga att häva förbudet mot kärnkraft, därtill nöd och tvungna. Det är bara en tillfällig lösning, ”inom åskådlig framtid”. Så fort man har hittat en bättre energikälla för världen, kommer kärnkraften att skrotas. Hedersord!

Det är lätt att tänka på Magnus Uggla. ”…Jag vill, det är klart att jag vill men först om tre, fyra år…”.

Nu är vi där igen. En ny debatt om kärnkraftens vara eller icke vara. Den här gången med större konsensus. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om kärnkraft. Att det är ont vet jag men klarar vi oss utan den? Jag har i alla fall inga planer på att hindra barnen från att bli kärnfysiker. Om de nu, mot förmodan skulle vilja bli det. Det lär finnas en framtid i det yrket i alla fall. Utvecklingen på energisidan har inte hart när gått så fort som många av oss hoppats på. Det är säkert storkapitalets fel. Vems annars?