Det verkar som om noshörningspensionatet har fått en ny gäst. En som heter Fru Hammargren och är en aktad journalist. Fru Hammargren har fått Publicistklubbens stora pris. För sin bevakning av Mellanöstern. Man måste vara stor för att få stora publicistpriset.
Hon är dessutom något av ett under. En högerjournalist som är vänstervriden. Typ Göran Skytte fast tvärtom. Fru Hammargren är för det fria ordet. Bara hon får säga det själv. I dagens nummer av svenskan läser man att hon har stängt av kommentarfunktionen till sin artikel/blogg.
”.....Eftersom blogginlägg som handlar om exempelvis Iran, islam, Irak och Israel/Palestina brukar framkalla somliga kommentarer som inte lever upp till SvD:s publiceringskrav, måste jag dessvärre stänga kommentarfunktionen.”
Att sätta sig så där till doms över populasen. Är det bra det? När man väl läser i olika debattsammanhang vilka påhopp hon genomlider blir det lättare att förstå henne. Det är för henne ungefär som för stackars diktatorer. Lämnar man ordet fritt kan de missnöjda säga vad som helst. Till och med anklaga makthavarna för våldtäkt i fängelser.
Å andra sidan. Jag är säker på att fru Hammargern kan visa en uppsjö av mindre hedervärda ord hon har fått på kommentarsidan. Ord som inte platsar i tidningen, och inte någon annanstans heller.
Gör hon rätt att stänga av kommentarfunktionen? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.
Det var inte så länge sen vi fick höra att regeringen hade satt in ett extrasammanträde. Det första man tänkte på var att detta måste vara en viktig fråga. I klass med den ekonomiska krisen som har gått överstyr. Eller att Kalle Olsson från Ö-vik som har dragit sig ur SAAB affären. Eller Israel som ska bomba Iran. (Irans president behöver Israel inte bomba i alla fall. Han är ju redan bombad, skribentens anmärkning).
Men det extrainsatta sammanträdet är med anledning av prinsessan Madeleines förlovning. Det här med Madeleines äktenskap är som med det fria ordet. Regeringen måste tycka till om det. Och så klandrar man en del kulturer för att föräldrarna lägger sig i barnens kärleksliv. I detta fall är det inte bara föräldrarna utan hela regeringen som ska lägga sig i. Av moraliska skäl? Mycket moral är det, nästan dubbelt så mycket. Det är med det fria ordet som med Madeleines äktenskap.
Är det rätt att klanka ner på föräldrar som lägger sig i barnens kärleksliv när en hel regering lägger sig i Madeleines kärleksliv? Vad som är rätt och fel är svårt att avgöra. En stackars noshörning kan bli förvirrad för mindre.
Och. Vad är det regeringen ska ta ställning till? Min bisittare idag är en ung gymnasist. Hon har en teori. Regeringen har till uppgift att säkerställa kungaättens fortbestånd. Kandidatens färdigheter inom det området ska vidimeras för att regeringen skall lämna sitt samtycke. Jag vet inte om min unge kamrats teori stämmer, men om det gör det föreslår jag att en expert tillsätts för att utreda frågan. Jag har till och med förslag på en kandidat. Statsministerns förra statssekreterare, Ulrica Schenström.
Jag tycker att regeringen bör, efter fru Schenströms godkännande acceptera Madeleines val av livskamrat, fast på villkoret att han läser Kanot-Arnes bok först, från pärm till pärm. Manlighet är inte bara att sätta barn till världen och vinna världsmästerskap i kanot. Man måste även kunna gråta ut och gå till huvudskrynklare om det så krävs. Fast att säga sin mening, det ska man akta sig för. Då kan fru Hammargren stänga av funktionen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar