HÖJDEN AV MÅTTFULLHET

Stockholm har en säregen utvecklingsmekanism. Många beslut som avgör hur staden ser ut måste fattas kollektivt. Styrda av flera faktorer. Politisk hållning är en. Tjänstemännens uppfattning en annan. Synpunkter från alla förståsigpåare en tredje. Det fanns även en fjärde faktor en gång i tiden. Statliga lånebestämmelser. En konstruktion signerad Lennart Holm, och hans skapelse Planverket. Med så många kockar kan Ni själva räkna ut hur soppan blir.

Fenomenet är känt för många urstockholmare. Är man inte det (urstockholmare, skribentens anmärkning) riskerar man att bli rejält överraskad. När Rafael Moneo -spanjoren som ritade moderna museet- skulle färgsätta detsamma fick han lära sig Stockholmsmetoden den hårda vägen.Bara för att Du har fått rita kåken ska Du inte tro att du kan bestämma över hur den ska se ut.

Om huset ska vara gult, eller ockra, eller brunt. Det är en fråga för hela kulturetablissemanget. Beslut ska fattas av Stadsbyggnadskontoret, politiska partier i nämnden, Skönhetsrådet, Länsstyrelsen, entreprenören och så en radda av självutnämnda organisationer och föreningar. Och det i konsensus. Värsta kompromissen som Fredrik Lindström skulle ha sagt.

Och på tal om Lindström. Jag känner en annan Lindström som har en vuxen son. Sonen föddes när föräldrarna var unga idealister. Det fanns många regler kring vad han skulle, och inte skulle göra. Leka med vapenlika leksaker var t. ex. totalförbud på. Idag är han yrkesmilitär.

Jag har tänkt på denna pojke lite då och då. Senast i samband med Länsstyrelsens utspel. Länsstyrelsen vill riksintresseförklara Stockholms låga silhuett. För att för all framtid skydda stan mot tillväxt på höjden. Slår inte kategoriska ställningstaganden bakut ibland? I Lindströms fall blev pojken militär. I stans fall blir en del borgarråd skyskrapefantomer.

Kristina Alvendal t ex. Hon framhåller att något måste göras för att få byggherrarna att verkligen börja bygga på höjden – “riktigt höga hus” måste tillåtas i rätt lägen.

Och så har vi Sune Haglund. Han var en av Alvedals föregångare och hade exakt samma idé. Ett höghus på fyrtio våningar på söder. I folkmun döpt till Haglunds pinne. Göteborgshumor! Idén var för djärv, tyckte en del politiker, tjänstemän, proffstyckare och fritidstyckare. För att komma vidare kapade man hälften av pinnen. Ett slags grov omskärelse. Med konsensus och lagom djärvt. Vad mer kan man begära?

Själv gillar jag inte höghus. De är fula tycker jag. Men jag gillar inte heller de som vill styra arkitekturens utveckling. Genom massa föreskrifter. Jag är inte lika storsint som Voltaire. Skulle inte ge mitt liv för att låta dem som vill bygga höghus få göra det. Men om det inte kostar mig livet kan jag tycka att ”låt de som vill experimentera med det”. Det kan inte bli värre än Bagarmossen, Tensta, Brandbergen mm.

Oroa Dig inte för vilket, säger mina kära och nära. I Stockholm kommer aldrig något stort att hända. Du har väl inte glömt slaget om Slussen? 1991 drog man igång en tävling. Slussen var förfallen, och opassande. Tävlingen avblåstes några år senare. Ny tävling drog igång tio år efteråt. Avblåstes på nytt. Ännu en tävlingsomgång 2008. Resultat dröjer. När alla har tyckt färdigt är det bara att lägga ner allt, och börja om. Med si sådär tio års mellanrum. Eller vad säger Du om det nya stadsbiblioteket? Frid över salig Lennart Holms minne.