I kvarteret där jag bor, bor tre killar i trettioårsåldern. De är alla entreprenörer. En är affärsman som specialiserat sig på små affärsenheter i offentliga uterum. En driver ett väldigtfåmans företag med inriktning mot vardaglig saneringsteknik och den tredje driver med allt och alla. Fast ärligt talat tror jag inte han kan livnära sig på det. Han måste ha ett annat jobb under cover. FRA eller något.
De har väldigt olika bakgrunder men några saker har de gemensamt. De är alla unga män, entreprenörer uti fingerspetsarna, är av utländsk härkomst som det så fint heter, och har svårt för byråkratin. Därför har de, efter god sedvänja bildat en förening. Deras förening heter EMB, ”entreprenörer mot byråkrati”. Hur har Ni hamnat där? frågade jag en gång. Det visade sig vara en lång historia, eller rättare sagt tre långa historier. Tid och pengar är det enda jag har gott om numera så det var bara att sätta sig bekvämt till rätta och lyssna.
I begynnelsen av sin karriär hade affärsmannen ansökt om att få sälja grönsaker på torget. Torgstånd hette det hade han sett i ordboken. För att få ha det vänder man sig till kommunen.. Kommunen, det var en benig dam med knut i håret och glasögon på nästippen. Hon tittade länge i sin bok. Lyfte huvudet långsamt därefter och deklarerade att man måste ha ett till-stånd för att få ha stånd på torget. Men snälla damen! Jag har ju inget stånd sen innan. Hur ska jag kunna ha ett till stånd innan jag fått det första ståndet? Kommunen var obeveklig. Affärsmannen blev osäker. Tittade i ordboken en gång till. Och blev alldeles röd om öronen. Stånd betydde något helt annat än vad han hade trott. . Något man inte har offentligt. Och framförallt inte på torget. Det fanns dock – som tur var- rätt ord att använda i sammanhanget. Månglare heter det. Nämnde affärsman upprepade sin ansökan, med hjälp av den nya, rikare vokabulären. Svaret var dock detsamma. Oavsett vilken benämning han använde. Då gav han upp och köpte in sig i ett befintligt stånd. Parallellt med det jobbet gick han in för att bekämpa den kommunala byråkratin. Den som krånglade till livet. Numera är han en framgångsrik månglare, eller specialist på mindre affärsenheter i offentliga rum som han själv föredrar att kalla sig. Han skrattar gott åt sin pinsamma klumpighet i forna dagar. Engagemanget i föreningen har han dock behållit. Inte helt utan fog om man säger.
Saneringsteknikern är självlärd. Han har ingen utbildning i ämnet. Han hade i och för sig en utbildning i datavetenskap en gång i tiden. När han sökte sitt första jobb och kom till anställningsintervju blev han ombedd att visa sitt arbetstillstånd. Tillstånd verkar vara en annan gemensam nämnaren för dessa herrar. Något arbetstillstånd hade han dock icke. Gick till Immigrationsenheten för att hämta ett. Det går inte så där. Du måste först läsa SFI. SFI? Vad är det? Svenska för Invandrare. Varför kan jag inte läsa vanlig svenska? Är inte det mer användbart? Är Du här gör du som vi säger, var svaret. SFI ska det vara och SFI blir det, i två år. Men om jag inte får jobba i två år, vad ska jag leva av? Du får bidrag. Det är ungefär som avdrag fast tvärtom. Så tvärtom är det inte heller. Båda har till syfte att förstärka den egna plånboken på statens bekostnad. Fast avdrag är rumsrenare än bidrag. Saneringsteknikern gjorde som han blev tillsagd. Efter två år var allt i sin ordning. Han hade lärt sig språket ”svenska för invandrare” och fick sitt efterlängtade arbetstillstånd. Gick tillbaka till den tilltänkta arbetsgivaren. Fastbesluten att ta ett jobb och lära sig svenska för alla därefter. Glöm det, sa de till honom. Dina kunskaper är för gamla för arbetsmarknaden. Två hela år för gamla. Han sadlade om, blev saneringstekniker. Med rätt att använda moppen. Han gick dessutom med i EMB.
FRA-mannen visade sig ha varit arkitekt en gång i tiden. Han hade satt upp ett litet kontor, och suttit och väntat på uppdrag. Tro det eller ej. En dag kom en familj förbi och beställde ritningar till ett hus. Han hade inte så mycket att göra. Lade ner tid, och själ i skissen. Sen var det dags att söka tillstånd. Där har vi det igen. Tillstånd. Byggnadslov heter det visst i detta fall. Ansökan skickades in och kom tillbaka med vändande post. Det är två och sjuttio i takhöjd. Onödigt högt. Slöseri med energi. Sänk till två och fyrtio. Att bygglovshandläggare skulle lägga sig i sånt var en ny erfarenhet för honom. Han sänkte dock takhöjdet till anvisade mått. Rummen blev tråkigare men man bråkar inte i onödan med myndigheter. Ritningarna kom tillbaka med vändande post. Igen! Takhöjd under två och sextio kräver mekanisk ventilation. Det räcker inte med självdrag. Sätt in mekanisk ventilation. Med motor och kanaler och allt. Men jag hade ju två och sjuttio i takhöjd. OCH? Den förväntansfulla familjen tröttnade på all tid som gick åt och beställde ett prefabricerat hus från övre Norrland i stället. Fullt som stryk var det men godkändes på noll tid. Arkitekten stängde sitt kontor och gick med i EMB. Antagligen i något mer också, typ FRA men det vet vi inget om.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar