Tåg till Levebrödet

Tåg till levebrödet. Ta plats! Se upp för dörrarna! Se även upp för dina medtrafikanter! Ty de har väckts ur sina drömmar. Och förpassats till underjorden.
Så lät betraktelsen från en tunnelbaneresenär. En gång i tiden, närmare bestämt i början på åttiotalet. Det tror i alla fall ”D”, fast hans minnen är lite grumliga. Pinsamt att erkänna men utnyttjandet av tunnelbana har varit ytterst begränsat i hans liv under de senaste tjugo åren. Alternativet har varit cykel i de ljusaste stunderna men bil för det mesta. Miljöbov! Kan nästan svära på att han inte sorterar soporna hemma heller.
Tiderna förändras och D instiftar nygammal bekantskap med tunnelbanan. Ett steg mot det nya livet. Frun skjutsar till första stoppet för kollektivtrafiken. Sedan Kiss & Ride. Vips är man en del i den stora odörgemenskapen. Med Metro på alla säten. Och tre millimeter privatzon till din nästa. Dem vi skall älska såsom vi älskar oss själva.
D har funderat på att göra ett socialt experiment. Mitt emot honom sitter en propertklädd man i fyrtioårs ålder. Knäna deras går nästan in i varandra men båda försöker låtsas att den andra inte existerar. D bryter mönstret. Söker ögonkontakt. En besvärande situation. Han ger sig dock inte. Ler och säger högt och tydligt: ”God morgon”. Mannen mitt emot blir ställd, på gränsen till förskräckt. Nickar lite intetsägande. D har fått upp ångan. Vilken underbar dag fortsätter han med. Den andra tittar sig omkring. Det kanske är en god dag men hur ska han veta det? 50 meter rakt ner i underjorden. Med ett mänskligt hav som omgärdar dem, och en kakofoni av alla samtal i mobiltelefoner. Han mumlar något till svar. Reser sig och banar sin väg långsamt mot dörren. Låtsas att han måste kliva av vid nästa station.
En dam i övre medelåldern kastar sig in i den lediga platsen. Halvt om halvt i Ds knän. Dags att upprepa proceduren. God morgon osv. Den nya samtalspartnern skiljer sig inte från den gamla. Hon mumlar också något och lämnar den plats hon just tagit i besittning. Med minen: ”Ajdå. Jag måste ju av vid nästa station”.
Nu händer det något i vagnen. Omgivningen börjar bli varse att något inte står rätt till här. Cirkeln runt D glesas ur. Folk tar ett steg bakåt. Och vänder bort blicken. Låtsas att de inte ser något. Inte hör något.
Han som sitter till vänster om D borrar blicken ännu hårdare i sin Metrotidning. Med sammanbitna läppar. Han vill inte lämna sin plats men det märks tydligt att han är obekväm. Varför ska just han sitta inklämd ? Mellan väggen och en dåre. En som hälsar på folk i tunnelbanan.
”Nästa Stockholm Central” ropas det upp i högtalaren. Dags för D att överger sitt sociala experiment. Och försvinna ut i strömmen. På väg till levebrödet.