DÖDSHJÄLP TILL FÖRETAG

Det pågår en intensiv debatt i samhället om huruvida dödshjälp är dödshjälp, om dropp med överdos av narkotika är dråp och om polis och åklagare är tillräckligt kompetenta att bedöma läkarnas insatser.

Det finns t.o.m. någon åklagare som har dristat sig till att utreda om de allsmäktiga läkarna på t ex Karolinska alltid gör rätt.

Tanken är absurd, och debatten morbid. Det lär dock finnas ett intresse för ämnet ändå. Om man är läkare, eller lite pervers på juridik, eller kanske lagd åt det etiska hållet.

Debattinläggen spänner över ett stort spektrum. Alltifrån läkarnas snobbism, ”Vad vi sysslar med är vetenskap. Det kan inte ni begripa så lägg er inte i!”, till de religiösa krafternas eviga evangelium om ”Rätten att ta liv har enbart den som skänker liv”, och vidare till skattemyndigheternas potentiella inlägg. ”.Att få dö och slippa smärtor är en förmån som inte är allom förunt. Därför bör den förmånsbeskattas.”

Överskuggad av dessa tankar pågår en annan debatt i samhället. Folksam tar över rollen som den största ägaren i Swedbank, eller som den kallas i folkmun ”Sweda & Bank”. Är det räddningen eller spiken i kistan kan man undra.

Swedbank bestod för ett antal år sedan av Föreningssparbanker. Flera av de små och med lokalförankring. Bankdirektören och låntagaren hade barn i samma hockeylag, eller ridklubb.

Bankdirektörer och låntagarna möttes även i jaktlaget, i hembygdsgården eller – vilket var mindre vanligt förekommande på landsorten- på olika operaföreställningar.

Det var innan personlig kontakt ersattes med personlig bankman. Alla visste vilka de skötsamma, och i förekommande fall oskötsamma var. Vilka som skulle lyckas i sina förehavanden och med vilka det mest var munväder. Bankerna gick hyfsat bra. Delvis tack vare goda ekonomiska tider, men ändå.

Det låter som en saga. ”Det var bättre förr, och ju förr desto bättre”. Så var det givetvis inte. Man blev tvungen att följa med i utvecklingen. Åtnjuta stordriftsfördelar och vidga vyerna. Slå ihop små landsortsbanker, göra de stora, opersonliga och ge sig ut på de internationella jaktmarkerna. Nya direktörer behövdes. Som kunde terminologin, vågade ta beslut, och som lyfte duktigt med bonusar. Att ge snickar-Åke femtiotusen i lån för att köpa ny svarv blir man inte fet av. Bättre att investera några millar (betyder miljoner, eller miljarder eller så ) i terminer i Lehman Brothers, eller i det snabbväxande Baltikum. Blicka mot framtiden helt enkelt.

De nya direktörerna var de som kunde klara skivan. Bara de fick anständigt med villkor, för att inte lockas över till den utländska finansmarknaden. Inte för att jag känner till särskilt många svenska bankdirektörer som någonsin upptagits i de stora grabbarnas världsalt. Men ändå. Den risken kunde man inte ta.

I dessa lågkonjunkturstider pratar alla om statliga stöd. Till företag, till kommuner och landsting, och till arbetsmarknadsåtgärder. Det är förvånande att ingen pratar om statligt stöd till direktörsbonusar. Det om något är diskriminerande till tusan. Själv funderar jag på att konstruera en modell för lånefinansierade bonusar. Typ att staten går in som garant och betalar ut direktörsbonusarna när företagen inte har råd. Något måste göras och det med detsamma. Annars riskerar vi ”brain drain”. De utländska finanshajarna står på kö för att rekrytera våra duktiga bankmän, t ex de på Swedbank.

Egentligen är detta inte mitt jobb. Mats Odell borde ta tag i frågan, med lite hjälp av sin gamla företrädare Anders Sundström. Fast Sundström har inte tid med sånt numera. Han har fullt upp med att ta över rollen som största ägare i Swedbank, för att få den på rätt köl. I god Folksamsk anda. Snacka om aktiv dödshjälp. Borde inte den åklagare som utreder fallet med läkaren på Karolinska börja utreda även detta försök till aktiv dödshjälp?