Drömmar är egendomliga företeelser. Nästan vad som helst kan förekomma i dem. Både det man inte vill och med lite tur det man vill. Det finns de som vill drömma sig till ett samlag med Jennifer Lopez men hamnar i säng med Sean Connery, i drömmen alltså. Bara för att ta upp ett exempel.
Mina egna drömmar är dessvärre mera jordnära. Med några få undantag. En gång drömde jag att jag mötte Enrico Caruso. Ja Ni vet, den stora tenoren! Det var tack ock lov inga sexuella undertoner i min dröm. Caruso var bara en sur och förbannad yngling. Han hade tänkt sig att göra sig en hacka på sin röst. Planen riskerade dock att haverera totalt. En viss Berliner hade nämligen uppfunnit ett sätt att fånga det mänskliga ljudet i en platta. Slutet på alla sångares drömmar om ära, berömmelse och pengar. Framförallt det sista. Nu skulle varje sångare få chansen att sjunga EN endaste gång. Sen skulle Berliner fånga upp sången på en skiva och sälja den mycket billigare än vad sångarens gage var.
Tänk Er själva. Skulle Ni spotta upp 100 riksdaler för att se och höra på Caruso en enda gång (eller kanske två om man räknar med Da Capo)? När alternativet var att för 2 skilling kunna lyssna på hans röst? Hur många gånger ni ville?
Parallellen mellan min dröm och den farsartade rättegången för Pirat Bay är slående. Man skulle nästan kunna tro att jag hittat på drömmen för att växla in på det spåret, men så är det naturligtvis inte - hedersord! Tobias Billströms heder alltså.
Detta inte är något försvar av Pirat Bay. De är knappast några hjältar som slåss för det fria ordet (den fria filen?). Medlemmarna i Pirat Bay är, såvitt jag förstått, en samling individer med egendomliga tankar. Den rikaste av dem – knäckebrödskungen - har t.ex. ett nazistiskt förflutet. Det kan knappast vara meriterande för att bli riddare av det fria ordets orden.
Det gäller inte att vara för eller mot Pirat Bay, eller Antipirat Byrån heller för den delen. Det gäller att välja bort ”skyddade-verkstads”tänket och ta ställning för det ”öppna sinnet”. Även om ord som öppna och ställning kan få tankarna att vandra åt annat håll än det avsedda.
Vad har nutidens Caruso att vara rädd för? Om vi koncentrerar oss till musikdelen i fildelningsdiskussionen. Några få artister är multimiljonärer, likaså några skivbolagsdirektörer. De flesta artister får aldrig chansen att ”go public” som det så fint heter, särskilt de med smalmusik. Tänk Er själva! Skulle Bert Karlsson vilja promota Karlheniz Stockhausen? Innan Stockhausen blev kändis?
Att få sin musik utspridd på nätet borgar för att ens konserter får publicitet. Och publicitet om något bidrar till fullsatta hus. Det vet alla galaarrangörer om. Det är ju ändå konserter riktiga musiker gör sig bäst på. Om man nu vill se musiken som en konstart och inte enkom en kommersiell vara.
Skivbranschen visar en nedåtgånede försäljningstrend vilket talar mot fri spridning på nätet. Bilbranschen visar samma nedåtgående trend. Borde vi därför förbjuda kollektivtrafiken?
Att gömma sig bakom respekten till upphovsrätten gör inte argumenten vassare. Inte heller att dra snyftare över hur fattiga artister kommer att bli i en fildelningsvärld. Det går att tjäna pengar på den nya teknologin. Och det finns de som redan lärt sig att tjäna pengar på det. ”Sheetmusicdirect”, ”Spotify” m.fl. är bara ett par exempel
Att försöka hindra utvecklingen för att säkerställa inkomsten för en grupp männsikor är aldrig någon bra idé. Det vet de som minns debatten om stödet till varvindustrin under 70- och 80-talet.
Caruso blev stor trots skivindustrins intåg. Dagens riktiga artister kommer också att bli både berömda och välbärgade. Trots fildelningens härjande. De har inget att rädas för. Möjligen slipper världen några skivbolagsdirektörer. Då får Bert Karlsson typer koncentrera sig på att bekämpa skolbespisningen. Det lär inte vara någon större förlust för mänskligheten. Bara vi slipper få honom i våra drömmar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar